Vårdpersonal använder funktionell muskelbedömning för att diagnostisera en patient och ta fram den behandlingsplan som bäst hjälper just den personen. För att kunna göra detta måste vårdgivaren noggrant testa patientens muskler innan en behandling ordineras. Beroende på diagnosen kan läkaren därefter ordinera rehabiliteringsterapi för att patienten ska kunna återfå full muskelfunktion.
Huvudsyftet under bedömningsskedet är att vårdgivaren samtalar med patienten för att ta reda på vilka strukturella problem denne upplever. Därefter undersöker vårdgivaren patienten och testar musklerna för att avgränsa och isolera orsaken till besvären.
Under bedömningen jämför vårdgivaren den skadade kroppsdelen med motsvarande friska del på andra sidan kroppen, förutsatt att skadan sitter i en extremitet eller annan kroppsdel som kan jämföras. Detta görs genom att testa muskeln, identifiera svagheter och därefter kontrollera patientens rörlighet och funktionsförmåga.
När undersökningen är klar diskuterar vårdgivaren de olika alternativen med patienten och förklarar handlingsplanen som ska hjälpa patienten att återgå till sitt tidigare, oskadade tillstånd.
Vid muskeltestningen lägger vårdgivaren betydande tid på ett praktiskt, manuell tillvägagångssätt snarare än enbart observation. Detta ger en mer exakt bild av muskelns faktiska skick.
Testerna omfattar en jämförelse mellan den skadade muskeln och den friska muskeln på motsatta sidan av kroppen, ett rörelsetest, ett styrketest och ett funktionstest. Tillsammans hjälper dessa resultat vårdgivaren att ställa en korrekt diagnos och ta fram en bra rehabiliteringsplan.
Rörelsetestet prövar muskelns förmåga att nå det förväntade, normala rörelseomfånget. Resultatet jämförs med andra sidan av kroppen för att avgöra om det finns befintliga avvikelser som påverkar båda sidor. På så sätt vet både vårdgivaren och sjukgymnasten vilken grad av rörlighet som realistiskt kan förväntas efter rehabiliteringen.
Styrketestet mäter styrkan i den aktuella muskeln. Vårdgivaren applicerar motstånd mot muskeln, och patienten arbetar emot för att styrkan ska kunna mätas. Beroende på hur bra patienten lyckas motstå trycket får muskeln en klassificering på en skala från 1 till 5, där 5 motsvarar normal styrka utan skada och 1 innebär att muskeln inte kan röras alls.
Beroende på patientens styrkenivå kan vårdgivaren även använda ett funktionstest för att observera hur väl patienten klarar av vardagssysslor hemma. Målet med hela utredningen är en muskel som fungerar så normalt som möjligt i patientens dagliga liv.
Efter utredningen utfärdar vårdgivaren en remiss för rehabilitering. Beroende på skadans svårighetsgrad och patientens förmåga att utföra normala funktioner kan rehabiliteringen variera från enkla övningar som patienten gör på egen hand hemma, till regelbundna behandlingssessioner hos en sjukgymnast eller fysioterapeut flera gånger per vecka under en bestämd tidsperiod.
Rehabiliteringens mål är att hjälpa patienten att återfå muskelns ursprungliga styrka och funktion på ett säkert och effektivt sätt. Detta inkluderar vanligtvis rörlighets- och styrketräning samt stretching. Vid behov kan även olika behandlingsmodaliteter användas, exempelvis ultraljud och elektrisk muskelstimulering.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online