Muskelavslappnande medel används för att lindra muskelspasmer, stelhet och spasticitet. Läkemedlen delas in i två huvudgrupper: perifera skelettmuskelavslappnande medel, som verkar direkt på muskulaturen, och centralt verkande muskelavslappnande medel, som verkar via centrala nervsystemet. Grupperna skiljer sig åt både i verkningsmekanism och biverkningsprofil.
Perifera skelettmuskelavslappnande medel
De perifera medlen verkar direkt på skelettmuskeln eller vid den neuromuskulära övergången, utan att påverka hjärnan och ryggmärgen. Genom att blockera överföringen av nervimpulser till muskelfibrerna förhindras att muskeln drar ihop sig.
Exempel på läkemedel
- Dantrolen: Hämmar frisättningen av kalcium från muskelcellens sarkoplasmiska retikel, vilket förhindrar muskelkontraktion. Används bland annat vid malignant hypertermi och svår spasticitet.
- Neuromuskulärt blockerande medel: Exempelvis rokuronium och suksametonium, som blockerar signalöverföringen mellan nerv och muskel och framför allt används inom anestesi under kirurgiska ingrepp.
Vanliga biverkningar
- Muskelsvaghet
- Sömnighet och trötthet
- Yrsel
- Illamående och kräkningar
- Diarré eller förstoppning
Centralt verkande muskelavslappnande medel
De centralverkande medlen verkar i centrala nervsystemet, det vill säga i hjärnan och ryggmärgen. Genom att dämpa aktiviteten i de motoriska nervcellerna minskar muskeltonus och spasmerna lindras.
Exempel på läkemedel
- Bensodiazepiner: Förstärker effekten av den hämmande signalsubstansen GABA (gamma-aminosmörsyra), vilket ger en lugnande och muskelavslappnande effekt.
- Baklofen: Hämmar frisättningen av signalsubstanser som aktiverar motorneuronen i ryggmärgen, vilket minskar spasticitet.
- Tizanidin: Aktiverar alfa-2-adrenerga receptorer i ryggmärgen, vilket hämmar frisättningen av exciterande signalsubstanser.
- Barbiturater: Dämpar aktiviteten i centrala nervsystemet genom att förstärka GABA:s hämmande effekt.
- Opioider: Binder till opioidreceptorer i centrala nervsystemet och hämmar därigenom signaleringen till motorneuronen.
Vanliga biverkningar
- Sömnighet och yrsel
- Förvirring och koncentrationssvårigheter
- Nedsatt minnesförmåga
- Andningsdepression, särskilt vid höga doser
- Illamående, kräkningar och förstoppning
- Risk för toleransutveckling och beroende vid långvarig användning
Vilket läkemedel passar bäst?
Perifera muskelavslappnande medel tolereras ofta bättre än centralverkande preparat, eftersom de inte påverkar hjärnfunktionen i samma utsträckning. Samtidigt kan även de ge besvärande biverkningar. Valet av läkemedel avgörs av den underliggande sjukdomen, hur svåra muskelspasmer patienten har samt individens egen respons på behandlingen. Behandlande läkare gör alltid en bedömning av nytta och risk innan behandling påbörjas, och regelbundna uppföljningar är viktiga för att anpassa dosen över tid.
