Kortisol som behandling vid ALS

Amyotrofisk lateralskleros (ALS), även känd som Lou Gehrigs sjukdom, angriper kroppens motorneuron. Sjukdomen drabbar oftast personer mellan 40 och 70 års ålder och påverkar minst 30 000 amerikaner vid varje given tidpunkt. Sjukdomen tros bland annat orsakas av mutationer i SOD1-genen.

Vad är ALS?

Amyotrofisk lateralskleros (ALS) är en neurodegenerativ sjukdom som angriper och långsamt dödar vissa nervceller (motorneuron) i hjärnan och ryggmärgen. Dessa nervceller styr de muskler som gör att olika kroppsdelar kan röra sig. I takt med att sjukdomen fortskrider leder den till funktionsnedsättning och gör det allt svårare för den drabbade att gå, tala, äta, svälja och andas, vilket i slutändan leder till döden.

Symtom på ALS

Sjukdomen börjar oftast med sina vanligaste symtom: svaghet i hand, fot, arm eller ben, vilket förekommer i mer än hälften av alla fall. Andra symtom i tidiga skeden inkluderar svårigheter med talet, sväljning och gång.

Diagnos

Diagnosen ALS ställs utifrån en noggrann genomgång av patientens sjukdomshistoria, en fysisk undersökning av nervsystemet samt tester av nerver och muskler.

Behandling

Det finns idag ingen botande behandling för ALS. Behandlingar såsom kortisol kan dock hjälpa till att fördröja sjukdomens progression genom att stärka musklerna, öka den enskilda personens oberoende, lindra symtom och ge emotionellt stöd.

Fördelar med kortisol

Kortisol är ett steroidhormon som bildas i binjurarna, vilka ligger nära njurarna. Hormonet utsöndras från körtlarna under perioder av stress och kallas därför ofta för ett "stresshormon". Det spelar en viktig roll i funktionen hos nästan alla delar av kroppen. Kortisol består av kolesterol och påverkar många fysiologiska system, exempelvis immunförsvaret, regleringen av blodsockret, kärltonusen och skelettets ämnesomsättning. Kortisol omvandlar proteiner till energi, frigör glykogen och motverkar inflammation.

Nackdelar

Om nivåerna dock blir alltför höga bryter kortisol så småningom ner friska muskler och ben, försämrar läkningsprocessen och regenerationen av normala celler. Det stör också de biokemiska ämnen som behövs för produktionen av viktiga hormoner och försämrar därigenom matsmältningen. Dessutom påverkas de metabola och mentala processerna, den hälsosamma endokrina funktionen störs och immunförsvaret försvagas.