Den patologiska diagnosen av Alzheimers sjukdom (AD) vilar på två kännetecknande skador i hjärnvävnad: neurofibrillära tangles (NFT) och senila (amyloid) plack.
Neurofibrillära tangles (Intracellulära)
- Sammansättning: Hyperfosfylerat tau-protein aggregerar till parvis helixfilament (PHF).
- Lokalisation: Initierat i transentorhinal cortex → hippokampus → neocortex (Braak stadier I–VI).
- Effekt: Stör mikrotybilstabilitet → nedsatt axonell transport → synaptisk misslyckande → neuronal död.
- Korrelation: NFT-börda korrelerar bättre med kognitiv nedgångsvrid än amyloid.
Senila plack (Extracellulära)
- Sammansättning: β-amyloid (Aβ) peptider (Aβ42 > Aβ40) aggregerade till fibriller, omgivna av dystrofiska neuriter, mikroglia, astrocyter.
- Lokalisation: Neocortex, hippokampus, basala ganglier, cerebellum (Thal faser).
- Effekt: Synaptisk toxicitet, neuroinflammation, oxidativ stress, vaskulär amyloid (CAA).
- Genetisk koppling: APP, PSEN1, PSEN2 mutationer → tidig debut familiär AD via ökad Aβ42 produktion/aggregering.
Diagnostisk verklighet
- Definitiv AD-diagnos = histopatologi (postmortem eller biopsi).
- Klinisk diagnos = "sannolik AD" baserat på syndrom + biomarkörer (CSF Aβ42/tau, amyloid PET, tau PET, MRI atrofi).
- Dessa skador förekommer också vid normal åldrande, PART (primär åldersrelaterad tauopati), cerebral amyloid angiopati, och andra demenser – kontexten betyder allt.
Terapimål: amyloid (lecanemab, donanemab), tau (anti-tau antikroppar), neuroinflammation. Tidig intervention är rådande paradigm.
