Elisabeth Kübler-Ross, medicine doktor, räknas allmänt som den främsta auktoriteten inom området död och döende. Hennes banbrytande bok "On Death and Dying" (svensk titel: "Om döden") är en klassiker som ingår i obligatorisk kurslitteratur vid många medicinska och sjuksköterskeutbildningar samt vid forskarutbildningar i psykologi, psykiatri och teologi. I boken presenterar hon sin välkända modell med fem sorgestadier: förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans.
Förnekelse är det första av Kübler-Ross fem sorgestadier. Det handlar om ett medvetet eller omedvetet värande av att acceptera verkligheten av döendet eller döden. Förnekelse fungerar som en naturlig försvarsmekanism som hjälper oss att hantera chocken vid en traumatisk förändring. I det här skedet kan världen kännas överväldigande och meningslös.
Vissa människor fastnar i förnekelsetadiet under lång tid och kommer inte vidare till de övriga stadierna. Men enligt Kübler-Ross har förnekelsen en viktig funktion: den hjälper den sörjande att ta in sorgen i takt med att orken räcker till. Det är naturens sätt att endast släppa in så mycket som en människa klarar av att bära. I takt med att förnekelsen bleknar börjar de undanträngda känslorna stiga till ytan.
Kübler-Ross menar att ilska är ett nödvändigt nästa steg i läkningsprocessen. I det här andra skedet känner ilskan inga gränser. Den sörjande kan bli arg på sig själv, på den avlidne, på vårdpersonalen, på familjen, på livet, på naturen och på Gud.
Beneath ilskan döljer sig smärta, vilket är en av anledningarna till att sorg ilska ofta fruktas och sällan får komma till uttryck. Enligt Kübler-Ross kan ilskan, om den ges utlopp, bli ett slags ankare – en tillfällig struktur att hålla sig fast vid i tomheten efter förlusten. Ilssan ger dessutom den sörjande kraft att fortsätta läkningsprocessen.
Förhandlingsstadiet kännetecknas av att den sörjande föreställer sig att en tillfällig uppgörelse kan nås, där döendet eller döden kan ogöras. Drivkraften är en intensiv längtan efter att livet ska återgå till hur det var före förlusten. Personen fastnar i en rad av "tänk om..." och "om jag bara hade...".
Till detta kommer en form av inre förhandling där man lovar att förändra sitt beteende eller leva mer seriöst – om bara förlusten kan hävas. Den sörjande lever kvar i det förflutna samtidigt som denne försöker förhandla sig runt, eller ur, smärtan av förlusten.
I det fjärde stadiet kastas den sörjande in i nuet. Sorgen görs på djupet och känns som om den ska vara i evighet. Personen drar sig undan från livet och sjunker ner i en dimma av intensiv ledsamhet och funderar på om livet är värt att leva utan den älskade som förlorats.
Så smärtsamt som detta skede är, är det enligt Kübler-Ross en nödvändig del av sorgeprocessen. Att få känna sorgen fullt ut är ett villkor för att kunna gå vidare.
Acceptans, sorgens sista skede, innebär inte att det plötsligt känns okej att leva utan den älskade. Det handlar istället om att slutligen kunna leva i den nuvarande verkligheten och erkänna den som en bestående realitet. Distansering och känslomässigt lugn präglar detta skede.
Acceptans är en anpassning till den radikala förändring i livsvillkoren som förlusten innebär. När processen når sitt slut känner sig den sörjande återigen vid liv – redo att fortsätta leva och kapabel att känna glädje på nytt.
Det är viktigt att förstå att Kübler-Ross aldrig menade att alla går igenom stadierna i exakt denna ordning, eller att alla upplever samtliga fem. Sorg är en individuell process, och många rör sig fram och tillbaka mellan stadierna. Modellen ska snarare ses som ett verktyg för att förstå och normalisera de många olika känslor som kan uppstå efter en förlust.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online