Säsongsbunden depression, ofta förkortad SAD (Seasonal Affective Disorder), är en form av depression som uppstår till följd av brist på dagsljus. Precis som vid andra depressiva tillstånd varierar symtomen från lindriga till svåra – men till skillnad från andra depressioner återkommer de enbart under vinterhalvåret och följer ett tydligt säsongsmönster. För alaskabor är frågan särskilt angelägen, eftersom de under vintermånaderna bara får några få timmar dagsljus per dygn.
SAD är vanligast på platser där vinterdagarna har mycket få ljusa timmar, framför allt i de extrema norra och södra breddgraderna från senhösten till tidig vår. Enligt New York Online Access to Health (NOAH) visar forskning att "ju längre bort från ekvatorn en person bor, desto större är risken att hen utvecklar SAD." Alaska Regional Hospital har också rapporterat att förekomsten av SAD bland invånare i New Hampshire är sju gånger högre än bland invånare i Florida.
Symtomen vid SAD skiljer sig inte från dem vid andra depressiva sjukdomar – de förekommer bara under vissa årstider och försvinner under andra. Vanliga symtom är:
SAD drabbar cirka 6 procent av befolkningen och är vanligast hos äldre tonåringar och unga vuxna i tjugoårsåldern, men kan även förekomma hos barn, yngre tonåringar och äldre vuxna. Kvinnor samt personer med depression i släkten löper fyra gånger så hög risk att insjukna. Benägenheten att drabbas av SAD och andra depressioner hänger nära samman med den enskilda individens biologi, hjärnkemi, familjehistoria samt miljö- och livsförhållanden.
Forskarna tror att SAD orsakas av avsaknad av dagsljusexponering, men exakt varför detta sker är oklart. Det finns teorier som kopplar SAD till två hormoner: melatonin och serotonin.
Melatonin, ett hormon som reglerar sömnen, bildas i större mängd när det är mindre dagsljus. Ökad melatoninproduktion, vilket är vanligt under perioder med mindre solljus, kan ge låg energi och dåsighet. Enligt Alaska Regional Hospitals rapport tror många forskare att ett överskott av melatonin ligger bakom de depressiva symtomen vid SAD.
Produktionen av serotonin ökar däremot med solljusexponering. Eftersom serotonin tenderar att minska risken för depression leder dess frånvaro under perioder med lite dagsljus till ökade depressions- och SAD-symtom. Kombinationen av förhöjda melatoninnivåer och sänkta serotoninnivåer gör det ännu troligare att SAD och depression utvecklas under vintermånaderna.
Behandlingen av SAD består oftast av ljusterapi med så kallad ljuslåda, i kombination med läkemedel. Den mest naturliga metoden för att minska symtomen är att utsätta den drabbade för mer ljus – och det är just vad en ljuslåda gör. Ljuslådan ger ungefär 50 gånger starkare ljus än normal inomhusbelysning. Patienten sitter bredvid ljuslådan i cirka 30 minuter per session, vilket ersätter det naturliga ljus som saknas under vintermånaderna.
Ljusterapi anses vara säker för de flesta, men vissa individer får synrelaterade biverkningar efter användning, exempelvis ansträngda ögon, huvudvärk, irritabilitet och sömnlöshet. De flesta biverkningar drabbar personer som redan lider av ögonsjukdomar innan behandlingen påbörjas.
Läkemedel mot SAD finns också och tillhör fyra huvudgrupper: heterocykliska antidepressiva (HCA), såsom amitriptylin (varunamn Elavil); selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), såsom fluoxetin (varunamn Prozac); monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare), såsom fenelzinsulfat (varunamn Nardil); samt litiumsalter, såsom litiumkarbonat (varunamn Eskalith), som ofta används av personer med bipolär sjukdom.
Forskare undersöker även möjligheten att behandla SAD med melatonin-injektioner, för att se om hormonet kan hjälpa kroppen att anpassa sig till längre perioder av mörker utan att SAD-relaterade symtom uppstår.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online