Behandlingsriktlinjer för depression beskriver de grundläggande steg som vårdpersonal bör ta när de utreder en patient med depression. Syftet är att standardisera vården, men många psykiatriker använder riktlinjerna som grund för en övergripande behandlingsplan och anpassar sedan behandlingen efter varje enskild patient. Riktlinjerna fokuserar på behandlingsrekommendationer, ger förslag på hur en behandlingsplan ska utformas och genomföras samt identifierar faktorer som kan påverka planen.
Riktlinjerna ger kliniker en övergripande process för att avgöra hur en patient bäst kan hjälpas. Processen börjar med att fastställa vilken typ av behandling som passar en specifik patient bäst: läkemedel, samtalsterapi eller en kombination av båda. Vid svår depression kan läkare även välja att ordinera elektrokonvulsiv terapi (ECT). I de flesta fall av lindrig till måttlig depression används någon kombination av läkemedel och samtalsterapi.
Valet av läkemedel är nästa beslut som läkaren måste fatta. Vissa preparat har obehagliga biverkningar, andra kräver ändringar i patientens kost, och vissa interagerar inte bra med andra läkemedel som patienten eventuellt tar för andra tillstånd. På grund av den ökande populariteten hos alternativa behandlingsmetoder tar de flesta riktlinjedokument upp användningen av johannesört utöver standardantidepressiva, inklusive dess interaktioner med andra läkemedel.
Valet av typ av samtalsterapi är en viktig övervägning. Läkaren behöver fundera på om patienten svarar bäst på kognitiv beteendeterapi (KBT), som kopplar känslor till tankemönster; interpersonell terapi, som kopplar känslor till livshändelser; eller psykodynamisk terapi, som betonar överföring som terapeutiskt verktyg. Att bestämma frekvensen av samtalsterapin – i kombination med doseringen av läkemedlet – ingår i den övergripande behandlingsplanen.
Det sista steget i behandlingsrekommendationerna är att utvärdera patientens respons på behandlingen och justera den vid behov.
Riktlinjerna föreskriver specifika frågor och verktyg som hjälper läkare att bedöma hur behandlingen fungerar och att justera behandlingen när patienten inte längre har symtom på depression. De flesta behandlingsplaner innehåller även en strategi för att minska risken att patienten drabbas av depression igen. Läkare kan välja att fortsätta en viss behandling som underhållsbehandling när depressionssymtomen har avtagit – till exempel att fortsätta med samtalsterapi men mer sällan, eller att minska dosen av antidepressiva läkemedel.
De flesta riktlinjer för depression tar också hänsyn till om patienten lider av andra depressionsrelaterade symtom – såsom psykos eller suicidtankar – samt andra tillstånd, vilket kan innefatta graviditet, hjärtsjukdom eller cancer, samt alkoholism eller drogberoende. Att identifiera en lämplig behandlingsplan måste ta hänsyn till dessa faktorer och i slutändan utvärdera patientens säkerhet samt risken för patienten själv eller för personer i dennes närhet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online