Depression, även kallad klinisk depression, har en lång och fascinerande historia som blir allt rikare ju mer tillståndet studeras. Sedan de första nedtecknade berättelserna i mänsklighetens historia har människor plågats av depressionssymtom, men det är först på senare tid som dessa har identifierats, namngivits och kategoriserats. Idag omfattar begreppet depression ett brett spektrum av sjukdomar – från svår unipolär depression till bipolär sjukdom och flera andra varianter.
Enligt läkarna Roxanne Dryden-Edwards och Dennis Lee på MedicineNet.com har depression diskuterats och beskrivits sedan Bibelns dagar, där både kung David och Job led av det vi idag skulle känna igen som depressionssymtom. På den tiden fanns ingen medicinsk etikett för tillståndet, men Hippokrates kom senare att benämna det "melankoli", eller "svart galla".
På 1800-talet betraktades personer med depressionssymtom ofta som individer med ett svagt temperament, medan Sigmund Freud under 1900-talet kopplade depressionen till inre skuldkänslor och psykiska konflikter. Det var dock inte förrän på 1950-talet som depression delades upp i två huvudkategorier: endogena och neurotiska störningar. Endogen depression innebar att sjukdomen uppstod inifrån kroppen, ärftligt eller utan tydlig yttre orsak, medan neurotisk depression ansågs utlösas av en miljöfaktor, exempelvis förlusten av en närstående person.
Under de senaste fyrtio åren har psykiatrin fastslagit att depression är ett syndrom som kännetecknas av sorgsenhet eller irritabilitet som överstiger normala nivåer av sorg eller ledsamhet. Dessutom har depressionen en större intensitet och längre varaktighet än vanlig vemodighet, och den åtföljs ofta av allvarliga symtom och funktionsnedsättningar i vardagen.
Det finns flera olika typer av depression, bland annat svår (major) depression, dystymi, manodepressiv sjukdom (bipolär sjukdom) samt förlossningsdepression.
Symtomen varierar från person till person, men det finns vissa övergripande tecken som kan vara varningsklockor. Gråtanfall, värk, låga energinivåer, minskad libido, självmordstankar, rastlöshet, sömnlöshet och viktförändringar är vanliga tecken som kan leda fram till en depressiondiagnos. Personer som drabbas känner sig ofta hopplösa, har svårt att koncentrera sig och tappar intresset för aktiviteter de tidigare tyckte om.
Dessa symtom kallas "neurovegetativa" tecken – det vill säga förändringar i hjärnan som ger fysiska besvär. Personer med depression i släkten, särskilt bipolär sjukdom, löper högre risk att själv utveckla depression än andra.
Vid svår depression präglas patienten av en sorgsen och irriterad sinnesstämning i minst två veckor – en stämning som är så invalidiserande att den stör sömn, matintag, arbete och andra aktiviteter personen brukade trivas med.
Dystymi är generellt sett mindre allvarlig än svår depression, men kan pågå betydligt längre och kännetecknas av kroniska symtom som hindrar den drabbade från att må som vanligt. Bipolär sjukdom, tidigare kallad manodepressiv sjukdom, går i arv inom familjer och kännetecknas av cykler med högt, maniskt humör följt av djupa dalar av nedstämdhet. Sjukdomen är kronisk och kräver oftast livslång behandling. Det finns även bipolär sjukdom typ II, som innebär återkommande depressiva episoder med korta perioder av hypomani, så kallade "mini-höjdpunkter".
Enligt Suicide and Mental Health Association International drabbas cirka 10 procent av alla kvinnor av förlossningsdepression efter en graviditet.
Sedan klinisk depression först kategoriserades på 1950-talet har den behandlats på många olika sätt. Den första metoden var elektrokonvulsiv terapi (ECT), en behandling som fått ett negativt rykte eftersom den historiskt setts utsätta patienter för onödig stress med liten eller ingen nytta.
Samtalsterapi är nästan alltid en utgångspunkt i behandlingen. En legitimerad psykolog observerar patienten och bedömer om samtalsterapi räcker som behandling eller om läkemedel bör förskrivas. Det finns idag en rad olika läkemedel mot de olika former av depression som finns. Dessa inkluderar selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) som Prozac, Paxil och Zoloft; serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI) som Effexor och Cymbalta; noradrenalin-dopaminåterupptagshämmare som Wellbutrin; tricykliska antidepressiva som Elavil och Vivactil; samt monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare) som Nardil och Parnate.
Utan behandling kan symtomen förvärras och i värsta fall leda till döden genom suicid.
National Alliance on Mental Illness (NAMI) rapporterar att svår depression drabbar ungefär 5 till 8 procent av den vuxna befolkningen i USA, vilket motsvarar runt 15 miljoner människor. Depression i allmänhet betraktas som den ledande orsaken till arbetsoförmåga i Amerika.
Femtio procent fler kvinnor än män får diagnosen en depressiv sjukdom, även om forskarna ännu inte vet varför. I genomsnitt kan 85 procent av patienterna med en depressiv sjukdom behandlas effektivt till den grad att de känner sig trygga nog att återgå till sina normala dagliga aktiviteter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online