Klinisk depression är en psykisk störning som varje år drabbar omkring 15 miljoner människor i USA. Alla människor går förstås ibland genom perioder av sorg och nedstämdhet, men vid klinisk depression varar den deprimerade fasen sammanhängande i minst två veckor åt gången. En person som lider av tillståndet uppvisar tydliga tecken och symtom, och en så kallad mental statusundersökning kan användas för att avgöra om det rör sig om klinisk depression.
Klinisk depression är ett psykiskt hälsotillstånd som kännetecknas av en djup och ihållande nedstämdhet som kräver professionell behandling för att kunna lindras. Nedstämdheten påverkar hela personens liv på ett negativt sätt – i svåra fall kan den leda till extremt lidande och till och med funktionsnedsättning.
Tillståndet är inte en normal del av den mänskliga utvecklingen, och det betraktas inte som normalt inom någon kultur. Depressionen påverkar individen känslomässigt, mentalt och fysiskt.
En person som misstänks lida av klinisk depression undersöks av vårdpersonal med särskild utbildning i att diagnostisera tillståndet. Personalen använder en mental statusundersökning för att värdera patientens aktuella psykiska status. Även om varje persons depression tar sig olika ut finns det generella symtom som brukar förekomma i samtliga fall. Utbildad vårdpersonal vet vilka tecken de ska leta efter och har dessutom erfarenhet av att identifiera variationer i symtombilden.
Allmänläkaren fungerar ofta som primärvårdsläkare för både individer och familjer. Läkarna är utbildade i att behandla och förebygga en rad olika tillstånd samt i hälsoundervisning. Eftersom de känner till patientens historik och levnadssituation kan de ställa diagnos och ge viss behandling vid klinisk depression. Utöver den mentala statusundersökningen kan de även utföra nödvändiga kroppsundersökningar och skriva ut läkemedel.
Kliniska socialarbetare har en avancerad examen i socialt arbete, är utbildade för att arbeta i klinisk miljö och har lång erfarenhet av att ge psykisk vård. Deras uppgift är att förebygga, diagnostisera och behandla psykiska, känslomässiga och beteendemässiga störningar.
Det finns flera typer av psykologer, men gemensamt för dem alla är att de främst studerar den mänskliga hjärnan och mänskligt beteende. Kliniska psykologer ger psykisk vård i många olika miljöer – bland annat sjukhus, mottagningar, privata kontor och skolor.
Psykiatriker är legitimerade läkare som specialiserat sig på den mänskliga hjärnan och beteendet. Tack vare sin utbildning kan de behandla psykiska och beteendemässiga störningar, utföra olika slags diagnostiska tester (som medicinska prov och hjärnavbildningar) och förskriva läkemedel när det behövs.
De två första symtomen vårdpersonalen letar efter är om patienten haft ett förändrat humör nästan varje dag i minst två veckor, och om personen tappat intresset för aktiviteter hen brukar uppskatta – exempelvis hobbyer, relationer, arbete eller studier.
Om detta visar sig vara fallet intervjuar vårdpersonalen patienten, och i vissa fall även anhöriga och vänner. Därefter utför personalen, om den är behörig, eller beställer en fysisk undersökning för att utesluta att en annan sjukdom ligger bakom symtomen. Tillstånd som sköldkörtelproblem kan ge symtom som liknar klinisk depression, men behandlingen är helt annorlunda. Det är därför viktigt att rätt diagnos ställs, så att patienten verkligen blir bättre.
I samband med diagnosen frågar vårdpersonalen patienten samt anhöriga och vänner för att ta reda på vilka fysiska, känslomässiga och psykiska symtom som finns.
Människor med klinisk depression upplever ofta en markant ökad eller minskad aptit, viktminskning eller viktökning, psykomotorisk oro eller hämning, sömnlöshet eller överdriven sömnighet, energilöshet eller trötthet samt minskad lust till sexuella aktiviteter.
Tillståndet medför också känslomässiga symtom, som känsla av hopplöshet, värdelöshet, självanklagelser samt överdrivna eller olämpliga skuldkänslor.
Den kliniskt deprimerade personen får även psykiska och kognitiva besvär. Svårigheter att tänka klart eller koncentrera sig är vanligt förekommande. Personen kan dessutom vara upptagen av tankar på döden och ha suicidtankar, eller till och med ha gjort suicidförsök. Som tidigare nämnts har personen också förlorat intresset för vardagsaktiviteter och sådant som en gång gav glädje.
När en individ har fått diagnosen klinisk depression kan vårdgivaren hjälpa personen att hitta den mest lämpade behandlingen. Det finns ingen enskild standardbehandling för depression. Det beror framför allt på att olika personer svarar olika bra på de behandlingar som finns, till exempel läkemedel, och på att det finns tre huvudtyper av depression: egentlig depression (svår depression), dystymi och bipolär sjukdom – var och en kan kräva olika behandling.
Den generella behandlingsvägen innebär dock att personen uppmuntras att motionera regelbundet och att söka någon form av terapi eller samtalsstöd. Vuxna får ofta läkemedel förskrivna. För den som lider av renodlad klinisk depression utan bipolär sjukdom handlar det om antidepressiva läkemedel, och det finns flera sorter att välja mellan. Det kan krävas prövning av ett eller flera preparat innan man hittar det som passar bäst för individen. Personer under 24 år svarar oftast sämre på antidepressiva läkemedel; deras behandlingsplan bygger i stället vanligtvis på motion samt terapi eller samtalsstöd. I mycket svåra fall kan elektrokonvulsiv terapi (ECT) användas för att behandla klinisk depression.
Om du känner igen dig i symtomen ovan är det viktigt att söka hjälp, exempelvis hos din vårdcentral. Har du självmordstankar finns akut stöd att få dygnet runt – i Sverige exempelvis via Mind Självmordslinjen på telefon 90101, eller vid livshotande situation via akutsjukvården. Att prata med någon i god tid kan göra stor skillnad, och klinisk depression går att behandla.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online