Självhantering av diabetes är den viktigaste enskilda faktorn för en effektiv behandling av sjukdomen i industrialiserade länder. För ungdomar med typ 1-diabetes räcker ofta motivationen att undvika att må dåligt för att främja en god självhantering. För barn, ungdomar och vuxna med typ 2-diabetes kan däremot sjukdomens sociala effekter – eller orsakerna bakom den – hämma både självhanteringen och de sunda vanor som krävs för att hantera tillståndet.
Normalt är de första övervägandena för en person med diabetes rent medicinska: att reglera insulinet och hålla en hälsosam kost för att förebygga allvarliga, livshotande komplikationer över tid, såsom hjärtsvikt. Men särskilt för dem som insjuknar senare i livet kan det att ta itu med sjukdomens sociala och känslomässiga effekter vara avgörande för att lyckas med sin egenvård.
Den vanligaste sociala effekten av diabetes är rädslan för hån eller retningar från omgivningen. Ett litet barn vars föräldrar och lärare känner till hans eller hennes diabetes kan möta förvirring och retas av kamrater när hen går till skolsköterskan för att få något sött som höjer ett lågt blodsockervärde. Barnet hör troligen "det är inte rättvist" när bara hen får "godiset", eftersom klasskamraterna inte förstår att det är nödvändigt, inte valfritt.
Diskriminering och isolering är också verkliga faktorer som påverkar personer med diabetes. Ungdomar med typ 2-diabetes kommer oftare från familjer med lägre inkomst eller från minoritetsgrupper och brottas ofta med övervikt orsakad av ohälsosamma matvanor. Retningar från kamrater eller uteblivna sociala inbjudningar kan leda till depression eller social isolering, vilket i sin tur kan undergräva viljan att själv sköta sin vård. Att inte känna andra barn med diabetes kan dessutom skapa en självgenererad stigmatisering – känslan av att "jag är annorlunda än alla andra".
Ett tredje vanligt mönster är att välja normalitet framför egenvård. Vuxna som äter ute eller dricker alkohol ofta kan uppleva att frestelserna ökar på fester eller när de umgås med vänner. Att tacka nej till snacks eller avstå från restaurangbesök kan ändå väcka skämt eller spydiga kommentarer från vänner som inte känner till personens diabetes – varvid personen går med på allt och egenvården lider.
Irritabilitet, att gömma mat och hetsäta samt att ljuga om blodsockervärden eller matintag är vanliga beteenden hos ungdomar med diabetes som vill passa in bland sina kamrater. Att motstå träning för att ingen annan i familjen motionerar kan vara ett tecken på att personen är frustrerad över stressen av att hantera sin vård utan stöd. Depression är också vanligt förekommande hos personer med diabetes och kan ytterligare störa självhanteringen.
Familjemedlemmar som har diabetes och hanterar den bra kan vara viktiga förebilder för den nyligen diagnosticerade. Att träffa andra med typ 2-diabetes genom diabetesläger eller stödgrupper ger en möjlighet att identifiera sig med likasinnade i stället för att känna sig annorlunda. Familjens och kamraternas attityder till mat, matvanor och motionsvanor blir antingen ett betydande stöd för den sjukes egenvård eller stora hinder att övervinna i hanteringen av sjukdomen.
Att fortsätta sprida allmän kunskap om diabetes och dess effekter är en värdefull samhällsinsats som kan stödja de som lever med sjukdomen. Kom ihåg att hela familjen påverkas när en eller flera medlemmar har diabetes – och att förändra familjens gemensamma vanor gynnar alla. Vi måste fortsätta sträva efter ökad medvetenhet i samhället om diabetes långsiktiga och kortvariga medicinska, sociala och psykologiska effekter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online