Reducerande sockerarter, såsom glukos, fruktos och maltos, kan identifieras med flera klassiska kemiska prov. Gemensamt för dem alla är att sockerartens förmåga att reducera metalljoner utnyttjas, vilket ger synliga färgförändringar eller fällningar. Här går vi igenom de vanligaste proven och hur ett positivt resultat ser ut.
Benedikts kvalitativa reagens är en djupblå lösning som bland annat innehåller kopparsulfat.
Positivt resultat: När reducerande sockerarter oxideras och därmed reducerar koppar(II)-jonerna i reagenset till koppar(I)-joner sker en tydlig färgförändring – från blått över grönt och gult till orange, ibland till och med rödorange. Detta indikerar närvaro av reducerande sockerarter.
Fehlings kvalitativa reagens består av två separata lösningar, Fehling A och Fehling B, som blandas i lika volymer strax före analysen.
Positivt resultat: När reducerande sockerarter reducerar koppar(II)-jonerna i reagenset till koppar(I)-oxid bildas en rödorange fällning, vilket visar att reducerande sockerarter finns i provet.
Barfoeds reagens är en lösning som innehåller kopparacetat och ättiksyra. Provet används ofta för att skilja monosackarider från disackarider, eftersom monosackarider reagerar snabbare.
Positivt resultat: En röd fällning av koppar(I)-oxid bildas, vilket indikerar närvaro av reducerande sockerarter.
Nylanders reagens består av bismutsubnitrat, kaliumnatriumtartrat och natriumhydroxid upplöst i vatten.
Positivt resultat: En svart eller grå fällning bildas när reducerande sockerarter reagerar med bismutsubnitrat och omvandlar det till elementärt bismut.
Sammanfattningsvis bygger alla dessa prov på samma grundprincip: reducerande sockerarter överför elektroner till metalljonerna i reagenset, vilket ger karakteristiska färgförändringar eller fällningar som bekräftar deras närvaro.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online