Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattade att cirka 2,3 miljarder vuxna i världen skulle vara överviktiga och över 700 miljoner lida av fetma redan år 2015. Ökad konsumtion av fett och socker i kombination med minskad fysisk aktivitet är delvis orsaken till denna utveckling.
För att bedöma om en person är överviktig eller lider av fetma används ofta kroppsmasseindex (BMI). BMI definieras som kroppsvikten i kilogram dividerat med längden i meter i kvadrat (kg/m²). En person anses vara överviktig om BMI ligger mellan 25 och 29,9, och fetma klassas vid ett BMI på 30 eller högre.
Trots att BMI är ett utbrett och enkelt verktyg finns det flera betydande nackdelar med att använda det som mått på hälsa och kroppssammansättning. Här går vi igenom de viktigaste begränsningarna.
BMI-värdena är likartade hos pojkar och flickor under barndomen, men i tonåren börjar flickorna ligga före pojkarna. Indexet gör dessutom något av en berg- och dalbana genom livet: det stiger under det första levnadsåret, sjunker sedan fram till sex års ålder för att därefter öka igen under uppväxten.
Denna variation hos barn gör det svårt att tolka vad ett visst BMI egentligen betyder, jämfört med hos vuxna. Även åldrandet spelar in – äldre människor tenderar generellt att ha högre BMI-värden än yngre vuxna, vilket ytterligare komplicerar tolkningen av mätresultaten.
Bland vuxna med samma BMI är kvinnor oftare benägna att ha en högre andel kroppsfett än män. Detta innebär att samma siffra kan spegla helt olika kroppssammansättningar beroende på kön.
Att ta hänsyn till den ungefärliga kroppsammansättningen skulle hjälpa till att förklara hur olika kön står sig i jämförelser gällande BMI, fetma och dödlighet. En studie publicerad i tidskriften Twin Research and Human Genetics tyder dessutom på att genetiska skillnader mellan män och kvinnor kan påverka variationer i BMI. Att beakta könspecifika effekter när man letar efter gener kopplade till fetma skulle kunna bidra till att lösa detta problem.
Längd är en variabel faktor, och det gäller även den relativa benlängden. BMI tar inte hänsyn till variationer i skelettets storlek och proportioner, vilket kan påverka sambandet mellan indexet och den faktiska mängden kroppsfett.
Ett exempel: en långbent person väger mer och får därmed ett högre BMI än en person med samma totala längd men kortare ben, eftersom benen väger mer än bålen. Två personer med identiskt BMI kan alltså ha olika mycket kroppsfett.
BMI bygger på den totala kroppsvikten – det vill säga både fett- och muskelvävnad. Eftersom fettprocenten och fettfördelningen varierar mellan olika populationer blir även indexets betydelse variabel.
Vid samma BMI tenderar exempelvis ljushyade personer att ha mer kroppsfett än mörkhyade. Dessutom betyder inte stigande BMI-värden i befolkningen nödvändigtvis att andelen kroppsfett ökat markant medan den magra kroppsmassan minskat.
En annan välkänd brist är att personer med muskulös kroppsbyggnad, som idrottare och styrketränande, ofta får ett felaktigt högt BMI – trots att de har låg andel kroppsfett. Muskelvävnad väger nämligen mer än fett per volymenhet.
BMI är ett praktiskt och kostnadsfritt screeningsverktyg för befolkningsstudier, men det ger en förenklad bild av individens hälsa. För en mer korrekt bedömning av kroppssammansättningen kan kompletterande mått behövas, såsom midjemått, midje-höft-kvot eller mätning av kroppsfettprocent. Kom ihåg att alltid tolka BMI tillsammans med andra faktorer som ålder, kön, längd och fysisk aktivitet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online