Är bipolär sjukdom ärftlig? Vad forskningen visar

Bipolär sjukdom drabbar män och kvinnor i alla åldrar, från olika etniska grupper och sociala samhällsklasser, i ungefär samma utsträckning. Cirka 5,7 miljoner vuxna amerikaner lever med diagnosen. Enligt National Bipolar Foundation kan dessutom upp till en tredjedel av de 3,4 miljoner barn och ungdomar som lider av depression i USA i själva verket befinna sig i ett tidigt skede av bipolär sjukdom.

Fakta om ärftlighet

Mer än två tredjedelar av alla personer med bipolär sjukdom har minst en nära anhörig som också lider av sjukdomen eller av svår depression. Samtidigt understryker psykiatern och forskaren Greg Simon vid Group Health Cooperative i Seattle att det genetiska sambandet inte automatiskt innebär att en – eller ens två – föräldrar med bipolär sjukdom får ett barn med samma diagnos.

Gener kontra miljö

Genetiken anses bidra med upp till 80 procent av risken att utveckla bipolär sjukdom, medan resterande 20 procent tillskrivs miljöfaktorer och livshändelser. Detta gör sjukdomen till en av de mest ärftliga psykiatriska diagnoserna, men det visar också att omgivningen och livets omständigheter spelar en betydelsefull roll för hur sjukdomen utvecklas.

Vad statistiken visar

Enligt psychcentral.com kan en person bära på en genetisk sårbarhet för bipolär sjukdom utan att detta nödvändigtvis innebär att sjukdomen någonsin bryter ut. Arvet är alltså ingen ödesbestämdhet – många med genetisk anlag utvecklar aldrig några symtom under sin livstid.

Vanliga symtom

Symtomen på bipolär sjukdom inkluderar depressiva perioder, känslor av hopplöshet, suicidtankar, förändrade sömnmönster samt förlust av intresse för aktiviteter som tidigare upplevts som givande och roliga. Under maniska eller hypomana faser tillkommer ofta förhöjd energi, minskat sömnbehov och impulsivt beteende.

Olika typer av bipolär sjukdom

Det finns främst två former av bipolär sjukdom: bipolär typ I och bipolär typ II. Typ I kännetecknas av fulla maniska episoder, ofta följda av djupa depressioner, medan typ II innebär lindrigare hypomana episoder tillsammans med mer uttalade depressiva perioder. Korrekt diagnos och behandling är avgörande för att hantera båda varianterna.