Stökiometriska defekter kallas också för inneboende defekter eftersom de uppkommer ur själva kristallgittrets grundläggande natur. De beror alltså inte på att främmande atomer eller föroreningar tillförs eller avlägsnas, utan på oregelbundenheter i hur atomer eller joner är arrangerade inom kristallstrukturen.
Begreppet inneboende syftar på att defekterna är en del av materialets egen struktur. De kan bildas spontant när kristallen växer, och deras förekomst styrs framför allt av termodynamiska förhållanden som temperatur – inte av yttre faktorer eller föroreningar.
Vid en Frenkel-defekt lämnar en jon sin normala gitterplats och intar en interstitiell position mellan de övriga jonerna. Detta skapar samtidigt både ett tomrum och en interstitial. Eftersom processen sker helt inom materialet, utan inblandning av främmande ämnen, räknas Frenkel-defekter som inneboende. De är särskilt vanliga i jonkristaller där anjonen är betydligt större än kationen, exempelvis i silverklorid (AgCl).
Vid en Schottky-defekt saknas ett par joner – en katjon och en anjon – från sina ordinarie gitterplatser. Eftersom antalet positiva och negativa tomrum är lika stort bibehålls föreningens övergripande stökiometri och elektriska neutralitet. Även dessa tomrum kan uppstå naturligt under kristallbildningen och kräver inga främmande ämnen. Schottky-defekter förekommer typiskt i kristaller där katjon och anjon har ungefär samma storlek, som i natriumklorid (NaCl).
Stökiometriska defekter, såsom Frenkel- och Schottky-defekter, benämns inneboende defekter eftersom de härrör från materialets egna strukturella egenskaper. De uppträder utan tillsats av föroreningar eller andra externa faktorer, vilket skiljer dem från icke-stökiometriska defekter som istället orsakas av främmande atomer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online