Det mänskliga ögat består av många mindre delar som samverkar för att skapa synintryck. Avgörande för att ögat ska kunna ta emot och tolka visuella intryck korrekt är ögats två axlar: den optiska axeln och synaxeln. Dessa axlar är inga verkliga anatomiska strukturer, utan tänkta linjer som dras mellan olika punkter i ögat.
Ögats optiska axel är en tänkt rät linje som går genom krökningsmedelpunkterna hos linsens främre och bakre ytor. Denna linje skapar en imaginär uppdelning mellan ögats vänstra och högra sida och används inom optiken och oftalmologin som referens när ljusets väg genom ögat beskrivs.
Synaxeln är en tänkt rät linje som sträcker sig från det föremål som betraktas, genom pupillen, fram till centrum av fovea centralis. Fovea ligger längst bak i ögat, mitt i den så kallade gula fläcken (macula lutea) på näthinnan, och ansvarar för den skarpa centrala synen som gör att vi kan se detaljer. Ögonmusklerna ser till att båda ögonens synaxlar hela tiden riktas mot samma punkt på det objekt som betraktas – en koordinering som möjliggör djupseende och stereoskopisk syn.
Skador på ögats synaxel eller optiska axel leder till nedsatt synfunktion. Skelning (strabism) uppstår när ögonmusklerna inte förmår samordna synaxlarna mellan de båda ögonen. Vid detta tillstånd kan ögonen inte riktas gemensamt mot samma punkt – varken konstant eller endast periodvis. Skelningen kan vara konvergerande (ögonen vinklas inåt), divergerande (utåt) eller vertikal, och behandlas bland annat med glasögon, synträning eller i vissa fall operation.
Sammanfattningsvis är ögats axlar viktiga referenslinjer för att förstå hur ljus leds till näthinnan och hur hjärnan skapar ett enhetligt synintryck från två ögon. När dessa linjer inte samverkar som de ska påverkas både synskärpa och djupseende.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online