Enligt American Heart Association har ungefär en av tre vuxna i USA diagnostiserats med högt blodtryck. Hypertoni ger sällan några tydliga tecken eller symtom, vilket gör tillståndet svårt att upptäcka. När en läkare väl har fastställt att en patient lider av högt blodtryck är det avgörande att patienten får rätt medicinsk behandling och medicinering för att hantera tillståndet och förebygga komplikationer som hjärtinfarkt och stroke.
Personer med högt blodtryck (hypertoni) behandlas ofta med blodtryckssänkande läkemedel, så kallade antihypertensiva läkemedel, för att minska trycket i artärerna. Behandlingen hjälper till att minska blodvolymen, hjärtfrekvensen och slagvolymen. Detta är den vanligaste behandlingsformen för patienter som har diagnostiserats med primär hypertoni.
Flera olika typer av läkemedel ger en blodtryckssänkande effekt. Beroende på vilket preparat som används blockerar vissa de nervimpulser som får artärerna att dras ihop, medan andra saktar ner hjärtfrekvensen och minskar hjärtats kontraktionskraft. Exempel på blodtryckssänkande läkemedel är betablockerare, kalciumantagonister, ACE-hämmare, valsartan, losartan, prazosin och terazosin.
Exempel på diuretika är klortiazid, klortalidon, furosemid, hydroklortiazid och spironolakton. Diuretika främjar utsöndringen av vätska från kroppen, och med vätskeförlusten följer ofta även en saltförlust. Eftersom många blodtrycksmediciner gör att kroppen behåller vatten och salt kombineras diuretika ofta med andra läkemedel. Olika diuretika har dessutom olika verkningsmekanismer i kroppen – de flesta verkar direkt på njurarna. De mest förskrivna diuretika, ofta kallade vattendrivande tabletter, är klortiazid, klortalidon och hydroklortiazid.
Många vätskedrivande läkemedel tolereras väl, men en nackdel är risken för kaliumbrist. Därför är det viktigt att öka intaget av kaliumrik mat, exempelvis bananer, aprikoser och apelsinjuice. I vissa fall ger patientens läkare individuella rekommendationer om kaliumintag eller ordinerar ett kaliumtillskott.
Betablockerare blockerar samverkan mellan hjärtat, blodkärlen och nerverna. Detta saktar ner hjärtfrekvensen och sänker blodtrycket. Betablockerande läkemedel används vid en rad olika sjukdomstillstånd, bland annat kärlkramp (angina), högt blodtryck, migrän, hjärtrarytmier och glaukom (grön starr).
Betablockerare kallas även beta-adrenerga blockerare. Enligt Mayo Clinic fungerar de genom att blockera effekterna av hormonet adrenalin (epinefrin). Det gör att hjärtat slår långsammare och med mindre kraft, vilket sänker blodtrycket. Betablockerare kan också förbättra blodflödet.
Exempel på varumärkesläkemedel inom gruppen betablockerare är Sectral, Tenormin, Zebeta, Coreg, Lopressor, Corgard, Bystolic och Inderal LA.
Vissa kalciumantagonister kombineras med ACE-hämmare för en förstärkt effekt. Förkortningen "ACE" står för "angiotensinkonverterande enzym" (angiotensin-converting enzyme). ACE-hämmare hindrar bildningen av hormonet angiotensin II, som normalt får blodkärlen att dra ihop sig. Genom att hämma detta hormon slappnar blodkärlen av och blodtrycket sjunker.
Kalciumantagonister, även kallade CCB (calcium channel blockers), hindrar kalcium från att tränga in i muskelcellerna i både hjärtat och blodkärlen. Detta gör att blodkärlen slappnar av och vidgar sig, vilket i sin tur sänker blodtrycket.
Det finns inget universellt "säkraste" läkemedel mot högt blodtryck – rätt behandling beror på patientens ålder, andra sjukdomar, biverkningsrisker och hur blodtrycket svarar på behandlingen. Vanliga första hands-val enligt internationella riktlinjer är diuretika, ACE-hämmare och kalciumantagonister, ofta i kombination. Det är alltid viktigt att diskutera val av läkemedel, dosering och eventuella biverkningar med sin läkare, samt att komplettera medicineringen med hälsosamma livsstilsförändringar som motion, mindre saltintag och stresshantering.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online