Trycket i lungorna är som högst när de är fyllda med luft efter en inandning. Orsaken är lungornas elasticitet: ju mer lungvävnaden spänns upp, desto kraftigare drar den åt sig, och desto större blir det tryck som verkar på luften inuti.
När du andas in drar mellangärdet (diafragman) ihop sig och planar ut, samtidigt som mellanrevbensmusklerna lyfter och vidgar bröstkorgen. Brösthålan expanderar och lungorna följer med utåt. Den ökade volymen gör enligt Boyles lag att trycket i luftrören och lungblåsorna sjunker till strax under det omgivande atmosfärstrycket, och denna tryckskillnad suger in luft från omgivningen.
Allteftersom luften strömmar in stiger trycket gradvis tills det i princip motsvarar atmosfärstrycket och luftflödet upphör. Samtidigt spänns lungans elastiska vävnader upp allt mer. Vid maximal fyllnad är rekylkraften – den kraft som vill dra ihop lungorna – som störst. Skulle luftrören vara tillfälligt stängda i det här läget skulle trycket inuti lungorna därför bli betydligt högre än vid någon annan punkt i andningscykeln.
Vid utandningen slappnar diafragman av och bröstkorgen sjunker tillbaka. Lungorna drar ihop sig tack vare sin elasticitet, volymen minskar och trycket stiger kortvarigt till strax över atmosfärstrycket. Det är denna tryckskillnad som pressar luften ut ur lungorna.
Allteftersom lungorna töms avtar rekylkraften och trycket faller tillbaka mot atmosfärstrycket. När lungorna är nästan tomma är de elastiska krafterna små, vilket ger ett lägre tryck i detta skede av cykeln.
Under hela andningscykeln pendlar trycket i lungorna runt atmosfärstrycket: något under det vid inandning och något över det vid utandning. Det tryck som lungornas elasticitet genererar är dock störst när lungorna är helt fyllda efter en djup inandning och som minst när de har tömts efter en utandning. Därför är trycket högst i lungan efter inspiration – och det är precis därför luften automatiskt vill strömma ut igen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online