Hepatit C är ett allvarligt och potentiellt livshotande blodburet virus som angriper levern. Smitta kan ske på flera olika sätt där blod från en infekterad person kommer i kontakt med kroppen. Det som gör hepatit C särskilt farligt är att sjukdomen ofta inte ger några märkbara symtom förrän levern redan har skadats. Ironiskt nog är botningschanserna störst just när symtomen är få eller helt obefintliga. Har du risk att ha smittats är det därför viktigt att kontakta läkare så snart som möjligt.
Det finns tre typer av hepatitvirus: hepatit A, B och C. Hepatit A och B kräver oftast ingen behandling och ger sällan bestående negativa effekter på kroppen. Den farligaste formen är hepatit C. Till skillnad från hepatit A och B finns det ännu inget vaccin mot hepatit C, och möjligheten att bli botad hänger direkt samman med hur snabbt viruset upptäcks. Behandlingen försvåras dessutom av att de skador viruset orsakar på kroppen, framför allt på levern, i regel är bestående. Obehandlad hepatit C angriper levern hårt och kan leda till svår ärrbildning (cirros) och i värsta fall döden.
Hepatit C sprids via kontakt med blod från en smittad person. Man kan ovetandes drabbas exempelvis vid tatueringsarbete med icke steriliserade nålar och redskap. Vårdpersonal kan utsättas genom blodsprutning, stänk eller stickskador med kontaminerade kanyler. Viruset är också utbrett bland personer som injicerar droger, där smittade sprutor delas mellan flera användare. Sexuell överföring är ovanlig, men kan ske om sexuellt umgänge innebär kontakt med blod.
Inom sex månader efter smittan kan den drabbade utveckla förkylnings- eller influensaliknande besvär som illamående, huvudvärk, muskelvärk, trötthet eller svaghet. Eftersom symtomen liknar en vanlig infektion och snabbt går över söker många inte vård. Det är dock under de första sex månaderna som hepatit C kan behandlas mest framgångsrikt, eftersom virusnivåerna i blodet då fortfarande är låga och levern ännu inte hunnit ta allvarlig skada. En amerikansk studie från Johns Hopkins-universitetet, publicerad i september 2009 av forskaren David March och baserad på 3 070 deltagare, visade att bland infekterade som påbörjade någon av två standardbehandlingar i ett tidigt eller mindre framskridet skede av leversjukdomen var framgångsgraden 40–43 procent.
Under de första tio åren efter smittan kan man, även utan behandling, märka få eller inga besvär alls. Vissa upplever återkommande smärta i leverns område – antingen lokaliserad eller dov. Smärtan beror på att viruset angriper levern och att ärrvävnad successivt bildas. Andra återkommande symtom kan vara aptitlöshet, utslag i handflatorna, oförklarlig viktnedgång och svaghet. Den som söker vård och får diagnosen hepatit C under denna period kan fortfarande undvika livshotande komplikationer, så länge levern inte tagit allvarlig skada. Johns Hopkins-studien visade också att bland dem med leversjukdom i stadium 3 eller 4 sjönk framgångsgraden till 20–23 procent.
Det är först två till tre decennier efter smittan som effekterna av hepatit C blir som mest påtagliga. Ärrbildningen (cirrosen) i levern kan då vara nästan komplett, och leverns funktionsförmåga kraftigt nedsatt. Personer som diagnostiseras i detta skede har ofta betydande leversmärta och kan ha leverinsufficiens i tidigt till mellanstadium. Utöver antiviral medicinering krävs i många fall en levertransplantation. Även om viruset lyckas behandlas kvarstår en betydande dödlighetsrisk på grund av leversvikt. Dessutom finns risken att ärrvävnaden som advanced hepatit C orsakat utvecklas till levercancer.
Den exakta livslängden för personer med hepatit C är svår att fastställa. Enligt National Hepatitis Coalition beror det på att sjukdomen drabbar varje individ olika – vissa får omfattande leverskador medan andra slipper lindrigare, och responsen på behandling varierar också från person till person. Bland dem som har uttalad ärrbildning i levern utvecklar dock 25 procent levercancer eller leversvikt som en direkt följd av infektionen. Det är därför ytterst viktigt att kontakta läkare omgående om du kan ha utsatts för smitta, eller om symtomen tyder på en möjlig hepatit C-infektion.
Hepatit C har traditionellt behandlats med en av två kombinationsbehandlingar: peginterferon alfa-2b plus ribavirin, eller peginterferon alfa-2a plus ribavirin. Enligt Johns Hopkins-studien var framgångsgraden nästan identisk för båda: 39,8 respektive 40,9 procent. De långsiktiga botresultaten varierade dock kraftigt. Studien fann att en patients chans att bli botad gick att förutsäga redan inom 30 dagar, utifrån hur mycket virusnivåerna sjönk. Cirka 90 procent botades om virusnivåerna i blodet tryckts ned under detektionsgränsen inom en månad, medan patienter som behövde tre till sex månader för att uppnå samma effekt hade betydligt högre frekvens av återfall – mellan 30 och 50 procent.
Sammanfattningsvis kan sägas att av de cirka 40 procent som svarar på behandlingen botas 90 procent permanent om viruset upptäcks tidigt. Patienter med mer framskriden sjukdom som svarar långsammare på behandling har betydligt lägre långsiktig botningsgrad – 30 till 50 procent.
Det bör understrykas att forskningen gått snabbt framåt sedan dessa studier publicerades. Sedan mitten av 2010-talet har så kallade direktverkande antivirala läkemedel (DAA) ersatt interferonbehandlingen som standard i de flesta länder. Med dagens tablettbehandlingar, som ges under åtta till tolv veckor, botas över 95 procent av alla patienter – oavsett sjukdomsstadium. Tidig upptäckt är dock fortfarande avgörande, eftersom levernskador som redan uppstått inte alltid går att reparera.
Har du varit utsatt för någon av risksituationerna ovan, eller upplever symtom som kan tyda på hepatit C, tveka inte att ta ett blodprov via din vårdcentral. Ju tidigare viruset upptäcks, desto bättre är prognosen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online