HIV riktar in sig på immunsystemets celler – de så kallade lymfocyterna – och framför allt på CD4+-cellerna. Genom att angripa just de celler som ska skydda kroppen försämrar en HIV-infektion förmågan att bekämpa både viruset självt och andra infektioner.
I det akuta (primära) skedet av infektionen tar sig HIV ut i blodbanan med hjälp av dendritiska celler som presenterar viruset för lymfocyterna. Detta utlöser ett immunsvar: kroppen börjar bilda antikroppar, ämnen som är designade för att bekämpa infektionen.
Precis som vid andra infektioner förs HIV till lymfocyterna för att stimulera ett immunsvar. Skillnaden är att lymfocyterna samtidigt är virusets mål. Med tiden går därför förmågan att effektivt försvara sig mot HIV förlorad.
HIV använder enzymet omvänt transkriptas (reverse transcriptase) för att skriva in sitt genetiska material i värdcellens arvsanlag. Cellen omvandlas därmed till en slags virusfabrik som i stället för att utföra sina normala funktioner producerar nya kopior av HIV.
Det kan ta upp till sex månader innan nivån av HIV-antikroppar blir tillräckligt hög för att gå att upptäcka i ett blodprov. Under de följande åren – ibland upp till 25 år, i genomsnitt cirka tio – försöker immunsystemet hålla viruset under kontroll. Under denna period är den person som bär på viruset oftast helt symtomfri.
När den cellmedierade immuniteten – alltså immunsystemets förmåga att själv bekämpa infektioner – går förlorad utvecklas aids. Det innebär en rad infektioner och sjukdomstillstånd som sällan drabbar personer med väl fungerande immunförsvar, men som kan få förödande konsekvenser för människor som lever med HIV.
Med modern antiretroviral behandling (ART) kan mängden virus i blodet tryckas ned till omätbara nivåer, vilket bevarar immunförsvaret och gör att personer med HIV kan leva ett långt och hälsosamt liv. Tidig diagnos och regelbunden behandling är därför avgörande – ju tidigare behandlingen startas, desto bättre är prognosen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online