Kärlkatetrar och ballongkatetrar utgör grunden för att implantera en koronarstent – ett litet nätformat rör av metall som håller en kransartär öppen. Tekniken bakom katetrar är dock betydligt äldre än många anar: det första kända användandet av en kateter finns dokumenterat redan i det forntida Egypten. Under 1900-talet utvecklades tekniken i rasande takt, och idag förs katetrar in i ett blodkärl för att rensa och vidga förträngda artärer samt placera en stent exakt där den behövs.
Det första dokumenterade användandet av en hjärtkateter utfördes år 1929 av den tyske läkaren Werner Forssmann. I ett modigt självexperiment förde han in en kateter i sin egen armven och vidare upp till höger förmak i hjärtat. För detta pionjärarbete tilldelades han Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 1956.
År 1941 byggde läkarna André Cournand och Dickinson Richards vidare på metoden och började använda katetern som ett diagnostiskt verktyg för att undersöka hjärtats funktion. Tillsammans med Forssmann delade de Nobelpriset år 1956.
Nästa stora steg togs av schweizaren Andreas Gruentzig. År 1974 testade han ballongkatetrar på djur för att utveckla en metod att vidga förträngda kransartärer. Tre år senare, 1977, genomförde han historiens första ballongvidgning på en vaken patient – ett ingrepp som kom att revolutionera behandlingen av kranskärlssjukdom.
Den 3 augusti 1994 godkände den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA den första stenten – en konstruktion i rostfritt stål som placerades i kransartären för att hålla den öppen efter en ballongvidgning. Sedan dess har stentimplantation blivit en rutinmässig behandling världen över.
Under årens lopp har både material och teknik förbättrats avsevärt. Läkemedelsbelagda stentar, som frisätter ämnen som motverkar att kärlen täpps till igen, har gjort behandlingen både säkrare och mer effektiv. Idag räknas koronarstentar som ett av de viktigaste framstegen inom modern kardiologi.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online