Kongestiv hjärtsvikt (CHF), ofta enbart kallad hjärtsvikt, kännetecknas av att hjärtat inte längre förmår pumpa tillräckligt med blod för att försörja resten av kroppen. Enligt Mayo Clinic kommer tillståndets fullständiga namn från att blod samlas upp – eller kongesteras – i levern, buken, de nedre extremiteterna och lungorna.
Hjärtsvikt är en kronisk sjukdom som utvecklas gradvis över tid och som därför måste skiljas från akut hjärtsvikt, som inträffar plötsligt och alltid ska betraktas som ett potentiellt livshotande akut tillstånd som kräver omedelbar vård.
Den vanligaste formen är enligt Mayo Clinic vänstersidig hjärtsvikt, som kan ge andnöd när vätska och blod backar upp i lungorna. Högersidig hjärtsvikt, som ibland förekommer samtidigt med vänstersidig svikt, leder vanligen till att blod ansamlas i buken och de nedre extremiteterna.
Vid systolisk hjärtsvikt orkar den vänstra kammaren inte pumpa med den kraft som behövs. Vid diastolisk hjärtsvikt kan den vänstra kammaren däremot inte slappna av tillräckligt mellan sammandragningarna, vilket gör det svårt för kammaren att fyllas med blod på ett normalt sätt.
Enligt MedlinePlus omfattar de vanligaste symptomen:
Andra vanliga tecken är oregelbunden eller snabb puls, palpitationer (onormal medvetenhet om sitt eget hjärtslag), täta nattliga toalettbesök, illamående och kräkningar samt en lätt nedsättning av vakenhet eller koncentrationsförmåga. Upplever du flera av dessa besvär bör du kontakta vården för en bedömning.
Hjärtats oförmåga att klara av sina uppgifter – det mest talande kännetecknet vid hjärtsvikt – kan oftast spåras till någon form av skada eller försvagning av hjärtmuskeln. Mayo Clinic anger följande som möjliga orsaker:
Hjärtat kan också försvagas över tid av olika kroniska sjukdomar, exempelvis amyloidos, anemi, diabetes, emfysem, hemokromatos, såväl hypertyreos som hypotyreoos samt lupus.
För att kunna fastställa en diagnos av hjärtsvikt beställer läkaren vanligen undersökningar som mäter hjärtats funktion, liksom tester som ger en bild av din allmänna hälsa. Det kan handla om blodprover, ekokardiografi, elektrokardiogram (EKG), lungröntgen, hjärt-MR eller datortomografi, arbetsprov (belastningstest) och/eller kranskärlsröntgen (angiografi).
Ekokardiografien har särskilt stor betydelse eftersom den mäter så kallad ejektionsfraktion – ett mått på hur effektivt hjärtat pumpar ut blod. Enligt Mayo Clinic används detta värde för att klassificera hjärtsvikten och styra valet av behandling.
De två huvudsakliga behandlingsformerna vid hjärtsvikt är läkemedelsbehandling och kirurgi, där den senare bland annat innefattar implantation av apparater som hjälper hjärtat att fungera mer effektivt.
Bland de vanligast förskrivna läkemedlen finns aldosteronantagonister, ACE-hämmare (angiotensinkonverterande enzymhämmare), angiotensinreceptorblockerare (ARB), betablockerare, digoxin och diuretika (vätskedrivande mediciner).
De vanligaste kirurgiska ingreppen är implantation av implanterbar cardioverter-defibrillator (ICD), biventrikulär pacemaker samt olika typer av hjärtpumpar. Vilken behandling som passar bäst avgörs individuellt utifrån typen och svårighetsgraden av hjärtsvikten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online