Att få diagnosen hjärtsvikt kan kännas skrämmande. Det är dock viktigt att förstå att termen "hjärtsvikt" beskriver ett tillstånd där hjärtat inte längre fungerar lika effektivt som tidigare – det betyder alltså inte att hjärtat har slutat slå helt. Kongestiv hjärtsvikt är en vanlig benämning på tillståndet hos patienter med nedsatt hjärtkapacitet.
Kongestiv hjärtsvikt (CHF) är ett tillstånd där hjärtmuskeln har nedsatt funktion och inte klarar av att pumpa tillräckligt med blod genom kroppen. När hjärtats kapacitet minskar samlas blod i kroppens vävnader, vilket kan leda till vätskeansamling i olika organ. Tillståndet hänger ofta samman med att hjärtats vänstersida sviktar. När vänstersidans pumpförmåga försämras kan vätska ansamlas i lungorna – detta är den så kallade "kongestionen" som kännetecknar sjukdomen.
Hjärtsvikt ger ofta tydliga varningssignaler om att något är fel. Andnöd, som beror på att vätska samlas i lungorna, är ett av de främsta symtomen. Svullnader är ett annat vanligt tecken – eftersom vätskan ansamlas i kroppen kan patienten uppleva svullna extremiteter samt ett ökat behov av att urinera. Oregelbunden hjärtrytm och viktuppgång på grund av vätskeretention är också vanliga symtom vid hjärtsvikt.
Flera olika tillstånd kan bidra till att hjärtsvikt utvecklas. Den vanligaste orsaken är blockerade artärer. När kärlen delvis täpps igen av fettavlagringar får hjärtmuskeln inte tillräckligt med blod för att hålla sig frisk eller för att försörja resten av kroppen. Med tiden försvagas delar av hjärtat och slutar fungera som de ska. Andra möjliga orsaker är droganvändning, diabetes och högt blodtryck.
Hjärtsvikt diagnostiseras genom en rad medicinska undersökningar hos läkaren. En lungröntgen kan göras för att upptäcka eventuell vätskeansamling i lungorna. Läkaren utför oftast även ett elektrokardiogram (EKG) för att mäta hjärtrytmen. Vid ett EKG fästas elektroder på kroppen som registrerar hjärtats aktivitet och kan visa på eventuella problem. Blodprover kan också bidra till diagnosen genom att läkaren kontrollerar om andra organ har fått nedsatt funktion till följd av hjärtsvikten. Under stor belastning producerar hjärtat dessutom vissa hormoner i överskott, och läkaren kan analysera blodet för spår av dessa.
Efter en hjärtsviktdiagnos är det extra viktigt att begränsa saltintaget, eftersom salt får kroppen att naturligt lagra vätska. Patienter med hjärtsvikt drabbas redan av vätskeansamling, därför minskas eller elimineras saltet i kosten. Även vätskeintaget övervakas noggrant. Vanligtvis ordineras diuretika, vätskedrivande läkemedel, för att hjälpa kroppen att göra sig av med överskottsvätska. Ibland går det att åtgärda orsaken bakom hjärtsvikten och därmed stoppa sjukdomsförloppet. Om tillståndet orsakats av blockerade kärl kan dessa öppnas kirurgiskt, varpå blodflödet till hjärtat återställs. Detta kan hejda sjukdomens utveckling och i vissa fall delvis vända den.
Personer med hjärtsvikt i familjen löper högre risk att själva drabbas. Genom att känna till de riskfaktorer som går att påverka kan du och dina närstående ändå skydda er hälsa. Högt blodtryck är en av de största riskfaktorerna – har du högt blodtryck bör du hålla det under kontroll med mediciner och livsstilsförändringar. Övervikt är ytterligare en bidragande faktor. Viktkontroll, i kombination med att undvika alkohol- och drogmissbruk, gör mycket för att hålla både dig och ditt hjärta så friskt som möjligt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online