Kongestiv hjärtsvikt (CHF) är ett allvarligt hjärttillstånd som orsakas av kardiomyopati – en grupp sjukdomar som angriper hjärtmuskeln. Vid CHF försämras hjärtats pumpförmåga, vilket leder till minskad blodförsörjning till resten av kroppen. Blodet samlas upp i cirkulationssystemet och orsakar en så kallad "kongestion" i kroppens vävnader. Den här artikeln går igenom de två huvudtyperna av hjärtsvikt – systolisk och diastolisk – samt orsaker, diagnosmetoder och behandlingsalternativ.
Vid systolisk hjärtsvikt är hjärtats pumpförmåga nedsatt och försvagad. Det vanligaste kliniska måttet på hur hårt hjärtat arbetar är ejektionsfraktionen (EF). EF anger den procentandel syresatt blod som hjärtats vänsterkammare pumpar ut vid varje hjärtslag, innan blodet flödar vidare ut i kroppen. Värdet mäts med ett test som kallas ekokardiografi. En normal EF ligger över 50 procent, medan systolisk hjärtsvikt ger en sänkt EF på under 50 procent.
Vid diastolisk hjärtsvikt kan hjärtat kontrahera normalt, men det är stelare när det slappnar av och ska fyllas med blod. Detta hindrar blodet från att fylla hjärtat ordentligt, vilket istället gör att blodet samlas i lungorna. Tillståndet är vanligare hos patienter som är 75 år eller äldre och drabbar särskilt kvinnor med högt blodtryck. Vid diastolisk hjärtsvikt är patientens EF oftast normal.
Det finns många möjliga orsaker till CHF, men de tre vanligaste är hjärtinfarkt, högt blodtryck och kranskärlssjukdom. Andra tillstånd som kan leda till hjärtsvikt är:
Läkare diagnostiserar vanligtvis CHF genom att först gå igenom patientens sjukhistoria och därefter utföra en serie undersökningar. Ett av de första stegen är att lyssna efter vätska i lungorna och tecken på onormal hjärtrytm med ett stetoskop. Riskfaktorer som högt blodtryck och hjärtsjukdom i familjen granskas också noggrant. Hjärtsvikt bedöms ofta enligt en skala från ett till fyra, där klass I är den mildaste formen – patienten klarar vardagsaktiviteter utan besvär – och klass IV är den svåraste, där patienten har andnöd även i vila. Varje patient undersöks individuellt, och inte alla genomgår samma tester.
Bij hjärtsviktspatienter kan röntgenbilderna visa ett förstorat hjärta, och i vissa fall syns även vätskeansamling i lungorna.
Genom att fästa elektroder på huden registrerar testet hjärtats elektriska aktivitet. Impulserna visas som vågor på en monitor och skrivs sedan ut på papper. Med hjälp av detta test kan läkare identifiera rytmproblem och skador på hjärtat som kan bero på ett underliggande tillstånd som CHF.
En ekokardiografi är i princip en detaljerad ultraljudsundersökning av hjärtat. Testet använder ljudvågor för att skapa en rörlig bild av hjärtat. Med hjälp av dessa bilder kan läkare bedöma hjärtats pumpkapacitet och beräkna patientens EF. Undersökningen används också för att skilja mellan systolisk och diastolisk hjärtsvikt.
Vid en angiografi förs en tunn, flexibel slang – en kateter – in i ett blodkärl i ljumsken. Katetern leds via aorta, kroppens största pulsåder, in i kranskärlen. När ett kontrastmedel sprutas in blir kärlsynliga på röntgen. Testet hjälper läkare att upptäcka förträngda kranskärl (kranskärlssjukdom), som kan vara en bakomliggande orsak till CHF. Angiografin kan också visa styrkan i vänsterkammaren och skicket på hjärtklaffarna.
Radionuklidventrikulografi, även kallad multiple-gated acquisition scanning (MUGA), utförs genom att en liten mängd radioaktivt kontrastmedel injiceras i en ven. Bilder av hjärtat tas sedan medan det pumpar blod. Liksom en ekokardiografi visar MUGA-testet hur mycket blod hjärtat pumpar ut vid varje slag.
Ett arbetsprov används ofta för att mäta hjärtats funktionella kapacitet. Testet hjälper läkare att bedöma patientens svar på behandlingen och att planera för mer avancerade behandlingsalternativ vid behov.
Blodprover kan tas för att upptäcka olika typer av hjärtsjukdomar, inklusive CHF. Specifika prover mäter nivåerna av hormonet B-typ natriuretisk peptid (BNP). Hjärtat producerar höga BNP-nivåer när det överbelastas, och ett förhöjt värde i blodet kan tyda på hjärtsvikt.
Även om skador på hjärtfunktionen i många fall inte kan återställas helt, finns det flera behandlingar som avsevärt kan förbättra ett försvagat hjärta och hjälpa det att fungera så effektivt som möjligt. Vissa fall av CHF kan behandlas genom att åtgärda den underliggande orsaken. Andra behandlingsformer inkluderar livsstilsförändringar, läkemedel, implanterbara medicintekniska produkter som pacemaker och implanterbar kardioverter-defibrillator (ICD), samt kirurgi. Alla dessa behandlingar kan ofta öka både livslängden och livskvaliteten genom att förbättra hjärtfunktionen.
Vissa förändringar i vardagen kan hjälpa till att hantera och lindra symtom på CHF – och ofta förhindra att sjukdomen förvärras. De mest gynnsamma livsstilsändringarna inkluderar:
CHF behandlas oftast med specifika läkemedel. Utöver hjärtsviktsläkemedel kan läkare också förskriva nitroglycerinpreparat mot bröstsmärta, kalciumantagonister för att sänka blodtrycket, samt blodförtunnande medel för att förebygga blodproppar.
För patienter med sänkt EF är de vanligaste läkemedlen:
Bland de mest kända medicintekniska produkterna som används vid CHF finns hjärtpumpar, pacemakers och implanterbara kardioverter-defibrillatorer (ICD). En hjärtpump opereras oftast in i buken och hjälper ett försvagat hjärta att pumpa blod. Denna apparat är ett bra alternativ för patienter som inte kan genomgå en hjärttransplantation.
En pacemaker är en batteridriven generator av elektriska impulser som vanligtvis implanteras i bröstet och kopplas till hjärtat via tre ledningar. Apparaten skickar tidsinställda elektriska impulser till hjärtats nedre kamrar för att behandla måttlig till svår hjärtsvikt. Den styr individens hjärtfrekvens och hjälper hjärtmuskeln att slå samordnat.
Defibrillatorer fungerar på liknande sätt som pacemakers och implanteras på samma sätt. ICD:s placeras in hos patienter som löper högre risk för plötslig hjärtdöd. Apparaten är programmerad att upptäcka onormalt snabba hjärtrytmer och återställa normal rytm genom att leverera ett elektriskt stöt till hjärtat, så kallad "terapi".
Vissa fall av CHF kräver operation. Två av de vanligaste procedurerna är koronar bypass-operation och hjärttransplantation. En bypass utförs när hjärtsvikten beror på kraftigt förträngda eller blockerade kranskärl. Läkaren tar då en bit friskt blodkärl från en annan del av kroppen och leder om blodflödet runt de täppta kärlen för att ge hjärtat bättre syresatt blod. En hjärttransplantation utförs på patienter vars hjärtsvikt är så svår att hjärtat måste ersättas med ett friskt hjärta från en donator.
I april 2006 fick jag diagnosen CHF. På grund av ett okänt virus hade mitt hjärta svällt upp till en enorm storlek, och min EF hade sjunkit till bara 5 procent. Under två till tre veckor ökade mina symtom gradvis – jag led av andnöd, halsbränna, illamående, extrem trötthet och sömnproblem. Jag kunde inte gå från ena änden av rummet till den andra utan att känna mig som efter ett maratonlopp. Fötterna och buken var svullna, och jag låg 10 pund över min normalvikt. När jag kom till läkaren upptäckte sjuksköterskan direkt att något var fel – mitt EKG visade en vilopuls på 135 slag per minut. Jag blev omedelbart inlagd på sjukhus där jag genomgick en rad tester som alla pekade på CHF. Jag tillbringade mer än en månad på sjukhuset och fick en defibrillator implanterad, som jag fortfarande har idag. Jag förskrevs sex olika läkemedel, bland annat läkemedel som stärker hjärtmuskeln, blodförtunnande medel, diuretika, ACE-hämmare och betablockare.
Tack vare rätt livsstilsförändringar, medicinering och lite tur fortsätter mitt hjärta att förbättras, och min EF har nu ökat till 51 procent. Jag är nere på två läkemedel – karvedilol och lisinopril – som båda bidrar till att förbättra min livskvalitet och hjälper mig att leva längre.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online