Binjurarna, ofta kallade "stresskörtlarna", kan börja fungera dåligt långt innan någon sköldkörtelproblem upptäcks. När binjurefunktionen störts påverkas även sköldkörtelns arbete – sambandet mellan de två är närmare än många anar.
Inom funktionell medicin anses det finnas en direkt koppling mellan binjurefunktion och sköldkörtel. Hypotalamus–hypofys–binjure–sköldkörtel–gonadaxeln är ett sammanhängande system där en störning i en del påverkar helheten. När så kallad binjuretrötthet uppstår – det vill säga när binjurarna inte längre klarar av att producera viktiga hormoner som kortisol och DHEA – utvecklas sköldkörteldysfunktion ofta vidare till hypotyreos, en underaktiv sköldkörtel.
För att fastställa vilket stadium binjuredysfunktionen befinner sig i rekommenderas mätning av kortisolnivåer i saliv. Detta test är ofta avgörande eftersom det visar hur långt gången binjureutmattningen är. Utan vetskap om kortisolnivåerna är förhöjda eller uttömda går det inte att ordinera en adekvat behandling.
Onormala kortisolnivåer kan utvecklas över en längre tid, eller relativt snabbt efter flera samtidiga stressfaktorer. Läkemedelsanvändning, dålig kost och ohälsosamma levnadsvanor bidrar alla till en störd kortisolproduktion. I början är produktionen ofta förhöjd, men med tiden sjunker den tills den blir uttömd – vilket leder till binjureutmattning.
Behandlingen varierar beroende på vilket stadium dysfunktionen har nått. Den innebär vanligtvis en kombination av flera åtgärder:
Många konventionellt utbildade läkare erkänner inte binjuretrötthet som ett medicinskt tillstånd och betraktar serumtester som den enda giltiga metoden för att mäta kortisolnivåer. Sådana tester visar dock endast total svikt i kortisolproduktionen (Addisons sjukdom) eller extremt förhöjda nivåer (Cushings syndrom). Forskning visar ändå att binjuretrötthet och måttliga, långvariga förhöjningar av kortisol är betydligt vanligare än både Addisons sjukdom och Cushings syndrom.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online