
Kutan andning, alltså gasutväxling direkt genom huden, är inte helt omöjlig – den är snarare ineffektiv. Detta är en vanlig missuppfattning, och skillnaden mellan teori och praktik förklaras av hudens fysiska egenskaper.
Orsaken ligger i hudens relativt låga permeabilitet och dess totala tjocklek. Hos däggdjur består huden av flera lager med ett tätt yttre hornlager (stratum corneum), som främst är anpassat för att skydda kroppen mot uttorkning och yttre påverkan – inte för att släppa igenom gaser.
Dessutom har däggdjur ett välutvecklat och specialiserat andningssystem med lungor som möjliggör mycket effektiv gasutväxling över en enorm yta. Det betyder dock inte att huden är helt utan roll: även människor och andra däggdjur utnyttjar integumentär gasutväxling i viss utsträckning, även om den endast står för en liten bråkdel av det totala syrebehovet.
Amfibier, såsom grodor och salamandrar, samt vissa andra mindre evolutionärt specialiserade organismer, kan däremot praktisera kutan andning på ett betydligt mer framgångsrikt sätt. Deras hemlighet ligger i huddens struktur:
Faktum är att många grodor kan täcka en stor del av sitt syrebehov enbart genom huden, särskilt när de vistas under vatten. Vissa arter saknar till och med lungor helt och förlitar sig uteslutande på hudandning.
Kutan andning är alltså ingen biologisk omöjlighet – den är en fråga om anpassning. Hos däggdjur gör hudens tjocklek och låga permeabilitet processen så ineffektiv att lungorna tar över helt, medan amfibier med tunn, fuktig hud kan använda hudandning som en betydande eller till och med huvudsaklig källa för gasutväxling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online