Matstrupen är den del av matsmältningssystemet som förbinder magsäcken med svalget. Dess insida kläds av en slemhinna som består av tunna, platta celler (skivepitel). Hos personer med Barretts esofagus har dessa celler förändrats: istället för att vara platta har de blivit mer fyrkantiga och kubformade. Dessa onormala celler sträcker sig från matstrupens nedersta del vid magsäcken uppåt mot svalget. Om tillståndet lämnas obehandlat kan cellförändringarna i vissa fall utvecklas till matstrupscancer.
De exakta orsakerna till Barretts esofagus är inte helt klarlagda, men forskarna misstänker att skador på matstrupens slemhinna orsakade av återkommande sura uppstötningar eller GERD (gastroesofageal refluxsjukdom) spelar en central roll. Att behandla det underliggande magbesväret med syrablockerande läkemedel eller genom livsstilsförändringar – exempelvis viktnedgång, att undvika sena måltider samt att minska intaget av alkohol, kaffe och fet mat – kan därför vara ett viktigt steg för att förebygga tillståndet.
Behandling är endast möjlig efter en diagnos, och här ligger en av de största utmaningarna: Barretts esofagus ger ofta inga egna symtom. Många bär på tillståndet utan att veta om det. Personer som däremot har besvär av sura uppstötningar – såsom långvarig halsbränna, sväljsvårigheter, halsont, kronisk hosta eller andningsproblem – löper högre risk och bör uppsöka läkare för utredning.
Eftersom sjukdomen ofta är symptomfri måste Barretts esofagus upptäckas av en läkare för att kunna behandlas. Den vanligaste undersökningsmetoden är gastroskopi, där ett flexibelt instrument (endoskop) förs ner genom munnen i matstrupen. Genom att titta på slemhinnan kan läkaren se typiska förändringar: de skadade områdena ser röda ut och kontrasterar tydligt mot den normalt bleka slemhinnan. För att få ett säkert svar tar läkaren små vävnadsprov från det röda området som sedan analyseras under mikroskop – en så kallad biopsi.
Obetydliga cellförändringar utan tecken på cancer behandlas i regel inte aktivt, eftersom de sällan orsakar några direkta besvär. Patienterna får oftast syrablockerare, exempelvis protonpumpshämmare, för att kontrollera det underliggande refluxbesväret. Detta skyddar slemhinnan men botar inte de redan förändrade cellerna.
Historiskt sett har det saknats en enkel metod för att behandla själva cellförändringarna, men forskningen har gått framåt. Metoder för att förstöra det onormala vävnadsområdet – bland annat radiofrekvensablation, där värme används för att avlägsna cellerna – har visat sig lovande, eftersom normalt skivepitel ofta växer tillbaka efter behandlingen. Idag är dessa tekniker etablerade behandlingsalternativ inom vården och har ersatt många äldre experimentella metoder. Regelbundna kontroller med gastroskopi rekommenderas ändå för att följa upp eventuella nya förändringar.
Även om Barretts esofagus i sig ofta lämnas obehandlat kan tillståndet leda till så kallad dysplasi, det vill säga precancerösa cellförändringar som kan utvecklas till matstrupscancer.
Kirurgisk borttagning av matstrupen har länge varit den vanligaste behandlingen vid höggradig dysplasi, eftersom risken är betydande: utan behandling utvecklar cirka hälften av patienterna matstrupscancer. Med moderna ablationsmetoder kan många patienter idag dock undvika stor kirurgi, vilket gör tidig upptäckt och regelbunden uppföljning desto viktigare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online