Fekal inkontinens är ett tillstånd som många talar tyst om, trots att det drabbar miljontals människor världen över. Medan hyllorna i de flesta varuhus erbjuder ett brett sortiment av produkter för urininkontinens, är produkter för skydd mot fekal inkontinens betydligt svårare att hitta. Här går vi igenom vad tillståndet innebär, vilka tecken och symtom du bör vara uppmärksam på samt hur det kan diagnostiseras och behandlas.
Fekal inkontinens är ett medicinskt tillstånd där den drabbade inte förmår kontrollera sina tarmrörelser. Tillståndet förekommer hos både barn och vuxna – i USA lever uppskattningsvis 5,5 miljoner personer med symtom, vilket visar på hur vanligt problemet egentligen är.
Det främsta symtomet är att avföring eller gaser passerar utan att personen kan kontrollera det. Många drabbade känner väl att de behöver gå på toaletten, men hinner helt enkelt inte dit i tid för att undvika en olycka.
Förstoppning kan tyckas motsägelsefullt, men är faktiskt ett vanligt tecken på begynnande fekal inkontinens. När avföringen inte kan passera töjs musklerna i ändtarmen och den anala slutmuskeln ut, tillsammans med omgivande vävnad. Med tiden försvagas musklerna och förmår inte längre fungera lika effektivt för att kontrollera tarmrörelserna.
Skador på nerver eller muskler är ett annat tydligt tecken. Nervsystemet gör det möjligt för musklerna i ändtarmen och slutmuskeln att dra ihop sig vid behov; skadas nerverna upphör tarmkontrollen. Om själva musklerna är skadade kan de i stället ha svårt att svara på nervimpulserna. Sådana skador uppstår ibland i samband med ändtarmsoperationer eller förlossningar.
Läckage från ändtarmsöppningen är vanligt vid fekal inkontinens. Fast avföring är nämligen lättare att hålla kvar i ändtarmen än avföring med högre vätskeinnehåll, varför mer flytande avföring ofta läcker ut obehindrat.
Misstänker du att du lider av fekal inkontinens kan tillståndet konstateras genom ett besök hos läkare. Vanliga undersökningar inkluderar digital rektalundersökning, anorektal manometri, ultraljud av anorektalområdet samt elektromyografi av analmuskulaturen. Trots olika metoder och ibland extra utrustning har alla testerna samma syfte: att bedöma styrkan i rektalmusklerna och funktionen hos de relaterade nerverna. Läkaren utför ett eller flera av dessa test efter att ha gått igenom dina symtom och din sjukdomshistoria.
Behandlingen anpassas efter orsak och svårighetsgrad och kan omfatta:
Oavsett vilken behandling som rekommenderas är det viktigt att hålla analområdet så rent och torrt som möjligt. Konstant kontakt med avföring kan nämligen irritera huden runt ändtarmsöppningen och orsaka obehag.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online