Blindtarmsinflammation: orsaker, symtom och behandling

```html

Blindtarmen sitter fäst vid tarmen. När den blir blockerad uppstår en inflammation som leder till blindtarmsinflammation. Det är ett relativt vanligt tillstånd som drabbar cirka 7 procent av befolkningen. Barn, tonåringar och unga vuxna mellan 10 och 30 år löper störst risk att insjukna.

Orsaker

Blindtarmsinflammation är varken smittsam eller ärftlig. Även om det inte finns någon exakt känd orsak anses tillståndet bero på bakterier, virus, svamp eller parasiter som orsakar infektion och svullnad i blindtarmens vägg. Inflammatorisk tarmsjukdom och Crohns sjukdom kan också utlösa en inflammation.

Smärta

Blindtarmsinflammation börjar ofta med smärta i mitten av magen, nära naveln. Under de kommande 24 timmarna flyttar sig smärtan gradvis till nedre högra delen av buken, nära höftbenet. Det kan ta allt från fyra till 48 timmar innan symtomen blir tydliga.

Illamående och andra symtom

Inflammationen åtföljs oftast av illamående, kräkningar och feber. Aptitlöshet är vanligt förekommande, och vissa drabbade upplever även förstoppning eller diarré.

Svår diagnos

Det är ofta svårt att ställa diagnos hos barn och äldre, eftersom de ofta uppvisar mindre tydliga symtom. Blindtarmsinflammation förväxlas därför ibland med gastroenterit, det vill säga inflammation i magsäcken eller tarmarna.

När ska man söka vård?

Kontakta vården om akut buksmärta åtföljs av feber och/eller kräkningar. Detsamma gäller om smärtan varar i mer än fyra timmar. För att diagnostisera blindtarmsinflammation används ofta datortomografi av magen samt ultraljud. Blodprov och urinprov utförs också regelbundet som del av utredningen.

Brusten blindtarm

En brusten eller sprängd blindtarm kan orsaka allvarliga komplikationer. Buken blir hård och svullen, och både feber och svår smärta är vanligt. Omedelbar medicinsk behandling krävs i detta läge.

Operation

Kirurgi är den mest effektiva och vanligaste behandlingen vid blindtarmsinflammation. Kikkirurgi, så kallad laparoskopisk kirurgi, är den metod som oftast föredras. Patienterna återgår gradvis till normal kost och vardaglig aktivitet inom två till fyra veckor efter ingreppet.