Lipaser, de enzymer som bryter ner fett, finns både i saliv och i magsäcken – men deras bidrag till fettspjälkningen är förvånansvärt litet. Det beror främst på följande faktorer:
Salivens pH ligger normalt runt 6,8–7,4, alltså lätt alkaliskt. Lipaser har ett optimalt pH-intervall där de fungerar bäst, och de flesta salivlipaser är mest aktiva vid ett neutralt till lätt surt pH. Det alkaliska pH-värdet i saliven minskar därför enzymets aktivitet.
Lipaset i saliven förekommer dessutom i låga koncentrationer och kan inte emulgera kostfetter effektivt. Fetter i maten finns ofta i stora droppar, och utan finare fördelning når enzymet helt enkelt inte fram till tillräckligt mycket av fettet för att kunna bryta ner det.
Magsäckens innehåll är starkt surt, med ett pH mellan 1 och 2. De flesta lipaser varken är stabila eller aktiva under så sura förhållanden. Den sura miljön kan denaturera enzymet och göra det inaktivt, vilket kraftigt försämrar dess förmåga att spjälka fett.
Magsäckens huvuduppgift är att påbörja protein smältningen. Den utsöndrar proteinnedbrytande enzymer som pepsin, vilket skapar en miljö som är optimerad för proteiners – inte feters – spjälkning. Kombinationen av surt pH och aktiva proteaser motverkar lipasens funktion.
Magsäcken producerar inga gallsalter, vilka är avgörande för att emulgera kostfetter. Gallsalter delar upp fettet i mindre droppar och ökar därmed ytan som lipaserna kan arbeta på. Utan denna emulgering får lipaserna svårt att komma åt och bearbeta fetterna.
Sammanfattningsvis spelar saliv- och maglipaserna en underordnad roll i fettspjälkningen jämfört med pankreaslipaset, som utsöndras från bukspottkörteln till tolvfingertarmen. Där råder ett betydligt mer lämpat pH, och enzymet samverkar med gallsalter från gallan – tillsammans möjliggör detta en effektiv spjälkning och ett effektivt upptag av kostfetter i kroppen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online