
När galla kommer i kontakt med kalcium kan flera av dess beståndsdelar förlora sin löslighet och fällas ut som fasta partiklar. Denna process är en av de viktigaste mekanismerna bakom bildningen av vissa typer av gallstenar. Här går vi igenom de tre huvudkomponenterna som kan utfällas.
Kalciumjoner har en stark förmåga att binda till gallpigment, framför allt bilirubin och biliverdin. När dessa föreningar binds samman uppstår olösligt kalciumbilirubinat, som lätt fälls ut ur gallan. Detta är den dominerande mekanismen bakom så kallade pigmentstenar, en vanlig typ av gallsten som ofta ses i samband med förhöjda nivåer av bilirubin, exempelvis vid blodsjukdomar eller leverproblem.
Kalcium kan även binda till gallsalter som kolsyra (kolat) och chenodeoxykolat. Normalt håller gallsaltsorna kolesterol löst i gallan, men när kalcium binder till dem minskar deras löslighet och de fälls ut som kalciumgallsaltföreningar. Detta stör gallans naturliga balans och kan därigenom främja bildandet av både pigment- och kolesterolstenar.
Fosfolipider, framför allt lecitin, utgör en betydande del av gallans fettinnehåll och hjälper normalt till att hålla kolesterol i lösning. Kalciumjoner kan dock interagera med fosfolipiderna och bilda olösliga komplex som fälls ut ur gallan. Även detta bidrar till gallans instabilitet och ökar risken för stenbildning.
Utfällning av dessa komponenter inträffar framför allt när gallan blir övermättad med kalcium, det vill säga när koncentrationen av kalcium överstiger vad gallan kan hålla löst. Flera faktorer kan påverka detta:
Sammanfattningsvis kan både gallpigment, gallsalter och fosfolipider fällas ut när de binder kalcium. Resultatet blir olösliga avlagringar som med tiden kan utvecklas till gallstenar, främst av typen kalciumbilirubinatstenar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online