Matsmältningssystemet hos en fostergris skiljer sig från det hos en vuxen gris på flera viktiga sätt. Dessa skillnader beror främst på att fostret får sina näringsämnen direkt från modern via placentan, vilket innebär att dess matsmältningsorgan ännu inte behöver fungera fullt ut. Fostergrisar används ofta inom biologiundervisningen just eftersom deras organ är tydliga och påminner om människans anatomi.
Tarmarna hos en fostergris är relativt kortare och mindre utvecklade än hos en vuxen gris. Det beror på att fostret tar upp näring direkt från modern genom navelsträngen och placentan, och därför inte behöver smälta och absorbera föda på egen hand.
Magsäcken hos ett foster är också mindre utvecklad än hos en vuxen gris. Den har en enklare struktur och producerar inte lika mycket matsmältningsenzymer eller saltsyra. Orsaken är att fostret inte behöver bryta ner fast föda, utan istället får en flytande näring via moderkakan.
Levern hos en fostergris är större i proportion till resten av kroppen än hos en vuxen gris. Det beror på att levern har många viktiga funktioner under fosterutvecklingen, bland annat produktion av röda blodkroppar, nedbrytning av avfallsprodukter samt avgiftning av skadliga ämnen. Hos den vuxna grisen övertas blodbildningen av benmärgen, varför levern då har en mindre central roll i detta avseende.
Bukspottkörteln hos ett foster är också relativt sett större än hos en vuxen gris. Körteln bildar enzymer som är nödvändiga för nedbrytningen av kolhydrater, proteiner och fetter. Enzymproduktionen är dock inte lika aktiv som hos en vuxen gris, eftersom fostret inte behöver smälta fast föda under dräktigheten.
Kort sagt är de största skillnaderna att fostrets matsmältningsorgan är outvecklade eller proportionellt annorlunda, eftersom näringsupptaget sker via placentan. Först efter födseln, när grisen börjar dia och senare äta fast föda, mognar matsmältningssystemet gradvis och antar den fulla funktion som kännetecknar en vuxen gris.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online