Vid inandning är det främst två muskelgrupper som arbetar för att få luft att strömma in i lungorna:
Diafragman är andningens viktigaste muskel. Det är en stor, kupolformad muskel som ligger i botten av brösthålan. När diafragman kontraherar drar den sig nedåt och framåt, vilket ökar volymen i både bröstkorgen och lungorna. Trycket i lungorna sjunker då under lufttrycket utanför kroppen, och luft strömmar in.
De yttre mellanrevbensmusklerna sitter mellan revbenen. När de drar ihop sig lyfter de revbenen uppåt och utåt, vilket ytterligare ökar bröstkorgens och lungornas volym och gör att mer luft kan tas upp.
Vid utandning är det andra muskelgrupper som aktiveras för att pressa luften ur lungorna:
De inre mellanrevbensmusklerna ligger också mellan revbenen, men djupare än de yttre. Vid kontraktion drar de revbenen nedåt och inåt, vilket minskar volymen i bröstkorg och lungor så att luft pressas ut.
Bukmuskulaturen omfattar bland annat den raka bukmuskeln (rectus abdominis), de sneda bukmusklerna (obliquus externus och internus abdominis) samt den tvärgående bukmuskeln (transversus abdominis). När dessa muskler kontraherar dras bukväggen inåt och uppåt, bukorganen komprimeras och diafragman trycks uppåt. Det minskar ytterligare lungornas volym och tvingar luften ur lungorna.
Vid lugn, vilande andning sker utandningen till största delen passivt – lungornas och bröstkorgens elasticitet räcker för att pressa ut luften när diafragman slappnar av. De inre mellanrevbensmusklerna och bukmusklerna aktiveras därför främst vid forcerad eller djup utandning, till exempel vid fysisk ansträngning. Vid mycket kraftig inandning hjälper dessutom så kallade accessoriska andningsmuskler till, exempelvis musculus sternocleidomastoideus och skalenusmusklerna i halsen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online