Det är en utbredd missuppfattning att våra muskler alltid måste vara delvis sammandragna. I verkligheten gäller detta inte för de flesta muskler i kroppen. Muskler är designade för att växla mellan sammandragning och avslappning, och det är just denna förmåga som ger oss rörlighet, styrka och flexibilitet.
Under vila är de flesta skelettmuskler – till exempel armar, ben och rygg – i ett avslappnat tillstånd. De aktiveras endast när vi behöver dem för rörelser eller för att hålla en viss position. En permanent delvis sammandragning skulle faktiskt leda till onödig energiförbrukning, trötthet och i längden även överbelastning.
Det finns dock viktiga undantag. Vissa muskler behöver vara delvis sammandragna nästan konstant för att kunna fylla sin funktion. Det tydligaste exemplet är sfinktrarna – de ringformade musklerna som kontrollerar öppningar i kroppen, exempelvis urinblåsan och ändtarmen.
Dessa muskler måste hålla en viss grundtonus, alltså en lätt och ihållande spänning, för att hålla öppningarna stängda mellan behovet av tömning. Utan denna kontinuerliga aktivitet skulle vi inte kunna kontrollera blås- och tarmfunktion.
Kort sagt: De flesta muskler ska inte vara delvis sammandragna hela tiden, utan arbetar efter behov. Undantaget är muskler med slutfunktioner, som sfinktrarna, där en ständig grundspänning är nödvändig för att upprätthålla kroppens funktioner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online