Psykologisk utredning är ett av de viktigaste verktygen för att formellt fastställa och dokumentera inlärningssvårigheter. Men psykologernas roll slutar inte vid diagnosen – de spelar även en avgörande stödjande roll därefter, eftersom inlärningssvårigheter påverkar mycket mer än själva lärandet.
Barn och vuxna med inlärningssvårigheter är i regel lika begåvade som sina jämnåriga, men de lyckas inte prestera i linje med sin faktiska förmåga. Insikten att man både klarar av något – och samtidigt inte gör det – är djupt frustrerande och nedbrytande. Psykologer erbjuder därför människor med inlärningssvårigheter det emotionella stöd de behöver när de kämpar med spänningen mellan sin intellektuella kapacitet och funktionsnedsättningens begränsande effekter.
Inlärningssvårigheter är ett samlingsbegrepp för en grupp neurologiska funktionsnedsättningar som påverkar förmågan att ta emot och bearbeta information – alltså hur en person tolkar det hen hör och ser – samt hur informationen lagras och hur hen svarar på den. Orsaken är att hjärnan hos en person med inlärningssvårigheter fungerar på ett annat sätt.
Svårigheterna kan gälla såväl skolrelaterade färdigheter som läsning, skrivning och stavning som mer allmänna livsfärdigheter som resonemang, minnesfunktioner och förmågan att strukturera och organisera information. Det innebär att inlärningssvårigheter kan påverka hur en person fungerar i skolan, i arbetslivet, hemma och på fritiden.
Inlärningssvårigheter delas vanligen in i läsrelaterade (dyslexi), skrivrelaterade (dysgrafi) och matematiska (dyskalkyli) svårigheter. Till detta kommer auditiva och visuella bearbetningssvårigheter, icke-verbala inlärningssvårigheter samt en kategori för ospecificerade inlärningssvårigheter. En person kan diagnostiseras med en enda svårighet eller med flera delvis överlappande.
Föräldrar, lärare och andra yrkesverksamma kan börja misstänka inlärningssvårigheter när de noterar förvirrande mönster i ett barns prestationer. Ofta börjar barnet också själv ana att något inte stämmer, eftersom hen känner sig oförmögen att leva upp till kraven. Historiskt sett har så kallad IQ-discrepansmodell använts vid den formella diagnostiseringen och dokumentationen av inlärningssvårigheter – modellen utgår från gapet mellan en persons begåvning och de faktiska skolprestationerna.
Människor med inlärningssvårigheter upplever ofta inkonsekventa eller ojämna prestationsmönster som väcker stark frustration och känslor av otillräcklighet. Några exempel:
Enligt doktor Sheldon H. Horowitz, i artikeln ”Beteendeproblem och inlärningssvårigheter”, leder dessa inkonsekventa prestationsmönster till ångest och en rad psykosomatiska besvär, exempelvis magont och huvudvärk.
I artikeln ”Sociala och emotionella utmaningar vid inlärningssvårigheter” framhåller Horowitz även att personer med inlärningssvårigheter löper större risk än sina jämnåriga att få problem med att hantera sina känslor och att veta hur man bör agera i olika situationer.
Den inkonsekventa prestandan och de återkommande sociala problemen får en kumulativ effekt. ”Upprepade misslyckanden, retsamma kommentarer från kamrater och negativ återkoppling från lärare kostar ofta betydligt psykologiskt”, skriver doktor Arlyn Roffman i texten ”Låg självkänsla”. Priset är ett ”emotionellt övertryck” som läggs ovanpå själva funktionsnedsättningen. Roffman understryker att ”de psykologiska symtomen är fullt verkliga och kan vara extremt utmattande”.
Tidig identifiering och professionellt stöd är avgörande. Med rätt anpassningar i skolan, psykologiskt stöd och en förstående omgivning kan personer med inlärningssvårigheter minska den emotionella bördan och utveckla strategier som hjälper dem att nå sin fulla potential.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online