Delfinassisterad terapi (DAT) erbjuder strukturerade interaktioner med delfiner, ofta med påståenden om förbättrade sociala, kommunikativa och motoriska färdigheter för personer med neuroutvecklingsstörningar. När det gäller Downs syndrom stöder dock inte den vetenskapliga evidensen dessa påståenden.
Nuvarande evidens
- Inga högkvalitativa randomiserade kontrollerade studier visar specifik effekt för Downs syndrom.
- Befintliga studier är typiskt små, okontrollerade, saknar blinding och bygger tungt på föräldra- eller terapeutrapporter snarare än objektiva mätt.
- Observerade fördelar – såsom förbättrat humör eller engagemang – härrör sannolikt från upplevelsens nyhet, vattenmiljön och den fokuserade uppmärksamheten från terapeuter, inte från delfinerna själva.
- Systematiska översikter (Marino & Lilienfeld, 2007; Humphries et al., 2018) drar slutsatsen att det finns ingen trovärdig evidens som stödjer DAT som terapeutisk intervention.
Risker och etiska problem
- Djurskydd: Fångenskap inducerar stress hos delfiner, och interaktioner bär skaderisker för både djur och deltagare.
- Infektionsspridning: Potentiella zoonoser inkluderar brucellos, svamp- och virusinfektioner.
- Hög kostnad: DAT-program är dyra och kan avleda resurser från evidensbaserade terapier såsom tal-, yrkes-, fysioterapi och applicerad beteendeanalys (ABA).
- Falsa hopp: Familjer kan ges orealistiska förväntningar på utfall.
Rekommendation
Stora organisationer – inklusive American Academy of Pediatrics (AAP), American Speech-Language-Hearing Association (ASHA) och National Down Syndrome Society (NDSS) – rekommenderar inte delfinassisterad terapi. Prioriteten bör vara bevisade, individuella interventioner. Om familjer är intresserade av djurinteraktion, överväg ackrediterade terapi-djursprogram (t.ex. hundar, hästar) som har etablerade säkerhets- och effektivitetsstandarder.
