Lumbal spondylos, ofta kallad benutväxter eller osteofyter, beror på kronisk degeneration av diskarna i ländryggen. Tillståndet är vanligast hos äldre personer och är sällsynt hos dem under 40 år.
Nervrötter i ländryggen kan komprimeras, töjas eller vinklas som ett resultat av förändringarna. Myelopati, det vill säga förlust av nervfunktion, kan även utvecklas till följd av kompression eller upprepade mindre skador mot ryggmärgen. Om tillståndet lämnas obehandlat kan det leda till att två kotor växer ihop, vilket minskar ryggradens flexibilitet och rörlighet.
Behandlingen anpassas efter hur allvarliga benutväxterna är och var de sitter. Många personer är helt omedvetna om att de har lumbal spondylos tills en röntgenundersökning görs med anledning av ett annat besvär. I sådana fall krävs oftast ingen behandling alls.
Om benutväxterna börjar ge smärta kan läkaren förskriva ett icke-steroidt antiinflammatoriskt läkemedel (NSAID), exempelvis ibuprofen, för att dämpa inflammationen och lindra besvären.
När lumbal spondylos orsakar smärta ordineras vanligtvis sängvila i 48 sammanhängande timmar. Vilar man tillräckligt och smärtan upphör kan ingen ytterligare behandling behövas. I de fall tillståndet inte går att kontrollera trots medicinering och vila kan kirurgi bli aktuellt.
En operation blir nödvändig om lumbal spondylos begränsar din rörelseförmåga. Kirurgi hjälper till att förebygga ytterligare komplikationer, exempelvis kompression av spinalnerven eller cauda equina-syndrom – en förlust av funktion i nervändningarna i ryggraden som betraktas som ett akut medicinskt tillstånd.
Operation av benutväxter utförs vanligtvis med hjälp av en liten kamera, så kallad artroskopi, som gör det möjligt att inspektera insidan av den drabbade leden och avlägsna utväxterna med stor precision.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online