Spondylolistes är ett tillstånd där en kota (ett ben i ryggraden) glider framåt i förhållande till kotan under den. Tillståndet uppstår oftast i ländryggen, nära ryggens bas, och är en av de vanligaste orsakerna till långvarig ryggsmärta. Smärtan uppstår när den förskjutna kotan trycker på eller klämmer en nerv.
Spondylolistes är relativt vanligt: cirka 5–6 procent av alla män och 2–3 procent av alla kvinnor har tillståndet. Det drabbar oftast tonåringar och vuxna. Alla med spondylolistes får dock inte symtom – besvären är vanligare hos personer som utövar fysiskt krävande aktiviteter, exempelvis tyngdlyftning eller amerikansk fotboll.
Medfödd spondylolistes finns hos personen redan vid födseln, men detta är ovanligt. Erhållen spondylolistes utvecklas senare i livet och kan bero på degenerativa förändringar eller trauma.
Degenerativ spondylolistes orsakas av långvarigt slitage på ryggraden, ofta genom sport eller tunga lyft. Orsakas tillståndet av benskörhet (osteoporos) kallas det patologisk spondylolistes. Traumatisk spondylolistes kan uppstå efter kraftiga stötar, till exempel vid hopp eller fall från höjd där man landar på fötterna.
Den vanligaste orsaken till spondylolistes är spondylolys, det vill säga en spricka i en kota – oftast ett stressfraktur i nedre delen av ryggen.
Personer med onormalt framåtböjd ländrygg (svankrygg) löper större risk att utveckla spondylolistes. Även de som utövar kontaktsporter som fotboll eller volleyboll, samt vissa former av gymnastik, har förhöjd risk. Kvinnor efter menopaus hör också till riskgruppen, eftersom de i högre grad drabbas av benskörhet.
Eftersom spondylolistes ibland inte ger några symtom upptäcks tillståndet ofta av en slump, till exempel när en röntgen tas av annan anledning. De vanligaste symtomen är:
Patienter med avancerad spondylolistes kan även utveckla en karakteristisk hasande gång.
Vid smärta rekommenderas ofta vila och att man undviker sport och ansträngande aktiviteter. Fysioterapi kan hjälpa till att lindra besvären. En läkare kan även förskriva antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) mot smärtan samt tillfälligt användning av korsett eller gips för att låta en fraktur läga.
Om dessa behandlingar inte ger effekt kan kirurgi bli aktuellt. Den vanligaste operationen är dekomprimerande laminektomi, ett ingrepp som frigör de klämda nerverna och därmed minskar smärtan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online