Invagination, även kallad tarminvagning, uppstår när ett avsnitt av tarmen glider in i det nästföljande avsnittet – ungefär som när en kikare dras ihop. Detta leder till en blockering som hindrar maten från att passera genom tarmarna, ett tillstånd som kallas tarmileus. Enligt Lucile Packard Children's Hospital vid Stanford är invagination den vanligaste orsaken till tarmblockering hos barn. Pojkar drabbas fyra gånger oftare än flickor, och i sällsynta fall kan även vuxna insjukna i tillståndet.
Läkare vet inte exakt vad som orsakar invagination hos barn, men det tycks finnas en ärftlig koppling. Risken att utveckla tillståndet ökar hos barn med cystisk fibros, uttorkning, infektion i de övre luftvägarna, gastroenterit, tumörer eller knutor i buken eller tarmarna, samt hos barn som nyligen har avslutat kemoterapibehandling.
Hos vuxna kan invagination orsakas av kronisk diarré, sammanväxningar i mag-tarmkanalen, godartade eller elakartade tillväxter i tarmarna, ärrvävnad efter tidigare operation i kolon eller tunntarm, irritabel tarm, Hirschsprungs sjukdom eller gastropares – tre tillstånd som påverkar hur maten rör sig genom tarmarna.
Symtom på invagination hos barn innefattar svullen buk, feber, diarré, kräkningar, en knöl i buken, uttorkning, återkommande kraftiga buksmärtor, ytlig andning samt avföring som innehåller slem och blod. Enligt Mayo Clinic är det första tecknet hos spädbarn ofta plötsliga anfall av högljutt gråtande till följd av buksmärta. Spädbarn med buksmärta drar ofta upp knäna mot bröstet. Smärtan kommer vanligtvis i intervaller – ungefär var femtonde minut i början – och blir alltmer frekvent allteftersom tillståndet förvärras.
Hos vuxna kan symtomen vara långvariga eller uppträda periodvis. Tecken på invagination inkluderar rektalblödning, svullen buk, magkramp, akut behov av toalettbesök, buksmärta som är lokaliserad till ett specifikt område, förändringar i avföringsfrekvens samt illamående och kräkningar.
Om invaginationen inte behandlas kan blodtillförseln till tarmen påverkas allvarligt. I takt med att blockeringen kvarstår skär svullnaden av blodflödet till det drabbade området. Detta gör att tarvvävnaden dör, vilket kan leda till sprickor i tarmväggen. I sin tur kan detta orsaka bukhinneinflammation (peritonit), ett tillstånd som kräver akut medicinsk vård. Typiska symtom är smärta, svullnad, feber, minskad urinproduktion och ökad törst. Barnet riskerar även att drabbas av chock, vilket visas genom vidgade pupiller, svag puls, fuktig och blek hud, matt blick, onormalt andningsmönster samt eventuell medvetslöshet.
För att bekräfta diagnosen behöver läkaren genomföra en fysisk undersökning. Blod-, urin- och avföringstester utförs ofta, tillsammans med röntgen eller datortomografi (CT) för att kunna se eventuella blockeringar eller håligheter i mag-tarmkanalen. Läkaren kan även beställa ett luft- eller bariumlavemang för att synliggöra tjocktarmen.
Omgående behandling är avgörande för att förebygga uttorkning, chock och potentiella infektioner. Den första åtgärden är oftast vätska via dropp (intravenös vätska). Därefter placeras en nässonde genom näsan ner till magsäcken, vilket gör att trycket i mag-tarmkanalen kan släppas.
Ett luft- eller bariumlavemang kan i många fall rätta till själva inkilningen i tarmen. Om lavemanget inte löser problemet krävs kirurgi för att avlägsna blockeringen och återställa normal tarmfunktion.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online