Att ta fram vaccin mot snabbt muterande virus, såsom influensavirus, är betydligt mer utmanande än att utveckla vaccin mot stabila virus. Det beror främst på två faktorer: antigendrift och omfattande genetisk mångfald.
Influensavirus är välkända för sin förmåga att genomgå så kallad antigendrift. Med tiden uppstår små, gradvisa förändringar i virusets ytproteiner – hemagglutinin och neuraminidas – vilka är de delar som immunförsvaret känner igen. Vaccin som har utvecklats utifrån tidigare virusstammar kan därför med tiden bli mindre effektiva, eftersom det immunsvare som de utlöser kanske inte längre klarar av att effektivt neutralisera de nya, något förändrade varianterna.
Influensavirus uppvisar dessutom en mycket stor genetisk mångfald till följd av reassortering, det vill säga att genetiskt material från olika virusstammar kan kombineras med varandra. Detta kan i sin tur leda till helt nya virusformer som skiljer sig markant från det som förväntats, vilket försvårar vaccinutvecklingen avsevärt. Dessa nya stammar kan uppvisa helt andra egenskaper när det gäller smittsamhet, förmåga att orsaka infektion samt antigenicitet, alltså hur de uppfattas av immunsystemet.
Både antigendrift och genetisk reassortering gör vaccinproduktionsprocessen komplex. För att säkerställa ett optimalt skydd krävs kontinuerlig global övervakning av cirkulerande virusstammar, noggrant urval av stammar för varje säsong samt regelbundna uppdateringar av vaccinet. Utan detta arbete skulle vaccinerna snabbt tappa effekt mot de virusvarianter som faktiskt sprids i befolkningen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online