Industriella vattenavhärdare är i grunden storskaliga versioner av hushållens vattenavhärdare och använder samma typer av processer. Fördelar och nackdelar med respektive metod skalas upp när de tillämpas på kommersiella fastigheter som lägenhetskomplex och köpcentrum, eller vid industriellt bruk. Har du övervägt ett vattenavhärdningssystem har du redan vägt riskerna med hårt vatten mot dig. Men glöm inte att även vattenavhärdare medför risker.
Den klart vanligaste typen av vattenavhärdare för system med hög kapacitet är jonbytesmodellen. Här strömmar det hårda vattnet genom en bädd av hartser där kalcium- och magnesiumjoner fastnar och ersätts av natriumjoner. Natriumjoner orsakar inga avlagringar i rör eller utrustning, och det avhärdade vattnet passar för många ändamål.
Nackdelen är att vissa personer har hälsotillstånd som kräver ett begränsat natriumintag – ett jonbytesystem baserat på natrium utgör därmed en hälsorisk för en betydande grupp människor. Vissa system ersätter i stället kalcium och magnesium med kaliumjoner, men även kalium medför egna hälsorisker vid konsumtion i större mängder. I båda fallen har hårdhetsmineralerna bytts ut, inte avlägsnats. Vid industriella processer med indunstning eller uppvärmning där vattnet kokas bort har man alltså bara ändrat sammansättningen av mineralresterna – mängden minskar inte.
Ultrafiltrering (upp till och med omvänd osmos) bygger på membranfilter som fångar alla partiklar större än filtrets porstorlek. Vid filtrering på 0,1 mikron eller mindre avlägsnas alla bakterier och de flesta större kolloidala mineraler. Filter klassade till 0,001 mikron tar dessutom bort virus, kolloidala mineraler, vattenlösliga salter samt de flesta lösta organiska ämnen. Resultatet blir mjukt vatten.
Problemet är att ju högre filtreringsgrad, desto högre installationskostnad och desto större återkommande kostnader för underhåll och filterbyten. För de högsta nivåerna, omvänd osmos, krävs dessutom investeringar i högtryckspumpar som pressar vattnet genom de extremt fina filtren. Det enda sättet att öka den avhärdade vattenvolymen är att multiplicera antalet filter som används samtidigt.
Destillerat vatten framställs genom att källvattnet omvandlas till vattenånga, vanligtvis genom kokning, varefter den frigjorda ångan samlas upp. Den rena ångan kyls sedan ned i ett kondenseringssteg, och det resulterande vattnet innehåller endast spår av mineraler, organiskt material eller andra föroreningar.
Precis som vid ultrafiltrering är detta högkvalitativa mjuka vatten dyrt att producera i stora volymer. Om en industriell process använder kylvatten som skulle avge ren ånga kan ett återvinnings- och kondenseringssteg förvandla en restprodukt till användbart mjukt vatten. I de flesta industriella fall innebär destillation dock ett dedikerat uppvärmnings- och kondenseringssystem som en ren utgift.
Förespråkare hävdar att magnetiska eller ultraljudsdrivna vattenavhärdare får hårt vatten att bete sig som mjukt vatten utan att någon av de hårdhetsgivande mineralerna avlägsnas. Det finns ingen solid forskning som varken bekräftar eller helt motbevisar dessa påståenden.
För industriella ändamål innehåller magnetiskt behandlat vatten samma nivåer av lösta mineraler som obehandlat hårt vatten. När mineralrester efter uppvärmning eller indunstning utgör ett problem är magnetiska avhärdare därför helt verkningslösa.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online