Hyperparatyreoidism är en relativt vanlig sjukdom, och risken att drabbas ökar med åldern. I många fall är orsaken okänd, och de flesta som insjuknar har ingen familjehistoria av sjukdomen. Fosfor spelar en viktig roll i kroppens fysiologiska funktioner – funktioner som primär hyperparatyreoidism kan störa.
Fosfor är ett icke-metalliskt grundämne som framför allt hjälper till att koordinera nervimpulser. Tillsammans med kalcium ger det styrka åt skelett och tänder. Ämnet finns i kroppens alla vävnader och har en central betydelse för hälsan. Fosforbrist kan orsaka rakit (engelska sjukan) hos barn och osteomalaci, det vill säga förmjukning av benväven, hos vuxna.
Utöver rakit och osteomalaci kan fosforbrist leda till porer i benen, ett tillstånd som kliniskt kallas osteoporos eller benskörhet. Det innebär en kraftigt ökad risk för benbrott. Primär hyperparatyreoidism kan störa kroppens utnyttjande av fosfor och orsaka brist genom en ökad nedbrytning av ämnet. Det sjunkande fosforvärdet påverkar i sin tur den normala kalciumbalansen negativt och kan ge upphov till flera avvikande kliniska tillstånd. Fosforbrist kan även ha en ärftlig komponent och gå i generationer.
Bisköldkörtlarna ligger i halsens främre del, inbäddade i eller intill sköldkörteln, och är fyra till antalet. De producerar parathormon, ett hormon som reglerar balansen mellan kalcium och fosfor i kroppen. Hormonet främjar fosforlagring i skelettet samt mobilisering av kalcium från benen. När aktiviteten blir överdriven ökar bennedbrytningen. Primär hyperparatyreoidism beror oftast på en godartad tumör, ett så kallat adenom, i en av bisköldkörtlarna, men autoimmun sjukdom samt tumörer eller cancer i sköldkörtel eller bisköldkörtlar kan också ligga bakom.
Många personer med hyperparatyreoidism har inga symtom alls, men svaghet, värk och depression är vanliga tecken. Vissa mer ovanliga patologiska tillstånd kan orsakas av subkliniska fosforvärden och drabbar främst patienter över 50 års ålder. Det kan ge upphov till svår smärta i skelett och ben, ömhet, nedsatt rörlighet och uttalad muskelvärk. De onormala kalciumnivåer som låga fosforvärden kan medföra kan också leda till njursten och andra besvär. Om tillståndet lämnas obehandlat kan det bli allvarligt och i värsta fall livshotande.
Hyperparatyreoidism diagnostiseras genom att mäta nivåerna av kalcium och parathormon i blodet. Förhöjda värden av båda dessa bekräftar diagnosen. Ett blodprov som visar parathormonnivån används därför för att diagnostisera primär hyperparatyreoidism. För att bedöma sjukdomens omfattning kan ytterligare undersökningar göras, exempelvis bentäthetsmätning och urinprov, för att utvärdera skelettets kondition och kontrollera om njursten föreligger. En tidig diagnos är avgörande för att kunna behandla tillståndet innan allvarliga komplikationer uppstår.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online