Ftalater är en grupp kemikalier som används som mjukgörare vid tillverkning av plast. De tillsätts för att göra plasten mer hållbar och framför allt mer flexibel. Ämnena förekommer i en rad vardagsprodukter, exempelvis barnleksaker, kosmetika och hygienartiklar, träbehandlingar, medicintekniska produkter och vinylgolv.
Människor exponeras regelbundet för ftalater genom användning av produkter som innehåller ämnena, genom att andas luft med ftalatpartiklar, via medicinsk utrustning av plast eller genom att bo nära en fabrik som använder kemikalierna i sin produktion.
Kvinnor har generellt en högre exponering än män, eftersom ftalater ofta ingår i kosmetiska produkter. De gör nagellack mindre sprött och ger hårspray mindre styvhet, och finns även i deodoranter och parfymer som många använder dagligen. Även medicinska apparater i PVC, exempelvis slangar och blodpåsar, kan utgöra en exponeringskälla.
Effekterna av exponering för ftalater som grupp är inte helt kartlagda. Studier av enskilda ämnen visar dock oroande resultat. Di-n-butylftalat (DBP) har visats påverka både utveckling och fortplantning, och det amerikanska National Toxicology Program har klassificerat di-(2-etylhexyl)ftalat (DEHP) som ett ämne som "rimligen kan antas vara cancerframkallande för människor".
DEHP har tidigare använts i andningsslangar för nyfödda barn och har kopplats till störningar i utvecklingen av det manliga reproduktionssystemet. Hur allvarliga hälsoeffekterna blir beror i allmänhet på dosen, vilken typ av ftalat det gäller samt personens ålder och tidpunkten för exponeringen.
Det finns analyser som kan påvisa om du exponerats för specifika ftalater. Testerna görs antingen genom blodprov som spårar själva ämnet eller genom urinprov som mäter ämnets nedbrytningsprodukter, så kallade metaboliter.
Kemiskt sett består de vanligaste ftalatmjukgörarna av en ester, det vill säga en ftalatgrupp som är bunden till en ester. De flesta är färglösa vätskor med svag lukt som inte löser sig i vatten.
Ftalater blir ett hälsoproblem framför allt när de kommer i kontakt med kroppsvätskor. Därför har användningen i blodpåsar och plastslangar inom vården ifrågasatts. När ämnena väl tagits upp i kroppen lagras de i fettvävnader, vilket bidragit till misstankarna om cancerframkallande egenskaper.
En studie från 1998, utförd av den amerikanska konsumentmyndigheten Consumer Product Safety Commission, visade att endast ett fåtal barn som lekte med betringar och skallror som innehöll ftalater löpte någon nämnvärd risk, främst beroende på den intagna mängden kemikalie. Tio år senare, efter ytterligare undersökningar, införde myndigheten ett förbud mot försäljning av leksaker som innehåller vissa ftalater. Stora kedjor som Walmart och Toys R Us drog redan tidigare tillbaka sina ftalathaltiga leksaker från hyllorna. Inom EU är flera ftalater numera begränsade i leksaker genom REACH-förordningen.
Enligt den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC uppvisar cirka fem procent av alla kvinnor i fertil ålder förhöjda nivåer av ftalater, särskilt DBP, ett ämne som visats kunna störa den normala utvecklingen hos manliga foster. Forskningsläget är dock fortfarande begränsat, vilket gör det svårt att bedöma hur stor anledning konsumenter egentligen har att oroa sig.
Mjukgörare har använts sedan mitten av 1800-talet, då ricinolja tillsattes till cellulosanitrat. Först i början av 1900-talet introducerades ftalaterna som ett alternativ som ansågs mindre giftigt än de tidigare mjukgörarna. Idag pågår fortfarande en livlig debatt om ftalaternas toxicitet och vilka risker de faktiskt utgör för hälsan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online