"Jag var alltid en stor atlet. 193 cm, 125 kg, 56 cm biceps, 163 cm bröstkorg. 40-yard dash 4,5 sek – proffsnivå. Men jag valde militären – tre turer i Afghanistan med 82nd Airborne. Gifte mig med Kelsey, dotter Chloe. Livet var perfektes.
Rutinmission, sökte minfält – allt rent. Satte ner ryggsäcken. Explosion. Dold IED. En arm och ett ben borta omedelbart. Kvarvarande ben hölls fast av medicinering vid evakuering – lossnade på operationsbordet. Två dagar senare: andra armen nekrotisk, amputerad. 14 april, min 25-årsdag: fyrdubbel amputör.
Trodde jag var förlamad. Svåger Josh: "Du är inte förlamad. Båda armar och ben borta." Hatade mig sjäv. Ansikte uppsvällt av medicin. Vikt 63 kg. Skam – räds att fru lämnar, dotter ser monster. Kontrollförlust. Beroende. Sorg. 13 operationer. Fantomsmärta – konstant brännande. Inget hjälpte. Ville dö.
Försöksbehandling: ketamin + 5 dagars koma. Vilda hallucinationer. Men smärtan återställdes. Kunde tänka klart. Val: ge upp eller leva.
Kelsey lämnade inte. Sovde på sjukhus dygnet runt. Chloe älskade att vara med pappa – lemmar eller inte. Bilder av dem på väggen = min ankare. Måste bli mannen/fadern jag var – för deras och mitt skull.
Dag 1: 1 timme, extremt svag. Men jag kom tillbaka. Varje dag. Lärde om: rulla, benhöjningar med stubbar. Fick proteser. Lärde gå igen. Första steget: skakigt, smärtsamt. Första dagen: 3 varv runt rummet. Grät – av glädje. Läkare sa 3 år rehab. Jag gjorde det på 9 månader.
Går, springer, kör, badar, dansar, dykker, mountainbike, snowboard, CrossFit. Saknar det gamla livet? Visst. Men inget mening att bo i det som inte kan ändras.
"Kalla mig inte 'sårad krigare'. Om du ser dig som sårad fokuserar du på skadan. Jag är samma jag – nu en man med ärr som väljer att leva livet fullt ut."
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online