Att växa upp på ett statligt hem kan göra det svårt för barn och ungdomar att genomgå smidiga och harmoniska övergångar i livet. Studier har visat att föräldralösa barn som växer upp på sådana institutioner ofta är mindre aggressiva än barn från traditionella kärnfamiljer, men samtidigt sämre rustade att fatta beslut om livsstil och framtidsmål. De drabbas dessutom oftare av ångest och skuldkänslor kopplade till sina egna handlingar, och har ofta en mindre realistisk bild av vad föräldrarollen innebär i samhället i stort.
Dessa faktorer kan leda till emotionella störningar och olika psykiatriska diagnoser, vilka oftast bottnar i känslor av övergivenhet eller en djup känsla av otillräcklighet och låg självkänsla. Nedan beskrivs några av de vanligaste problemen samt hur de kan förebyggas.
En av de viktigaste följderna av att ett barn inte får växa upp i en stabil och omsorgsfull miljö är utvecklandet av en skadlig social barriär mellan barnet och omvärlden. RAD orsakas främst av att barnets grundläggande fysiska behov försummas, särskilt om försummelsen börjar redan under späd ålder. Ofta saknas emotionell bindning, fysisk beröring och god näring från en primär vårdnadshavare.
Övergången till ett statligt hem kan befästa störningen och förstärka känslorna av övergivenhet, liksom en allmän rädsla för omgivningen och sociala kontakter. I takt med att barnet växer upp kan störningen förvärras och utvecklas till andra allvarliga personlighets- och humörstörningar.
Trotsiga och oppositionella beteenden hos äldre barn och ungdomar har också kopplats samman med avbruten eller helt otillräcklig anknytning. Barnet eller ungdomen kan framstå som argt och upprört över till synes små konflikter och vardagliga sociala interaktioner. En brist på uppmärksamhet under tidig barndom kan göra att barnet söker uppmärksamhet på ett huvudsakligen negativt sätt.
När barnet går in i tonåren kan beteendet bli allvarligare och i vissa fall leda till antisocial aktivitet och brottslighet. Tendensen till detta beteende kan ofta skönjas redan hos mycket små barn som inte visar någon oro vid separation från en nära vårdnadshavare, och som istället visar ilska eller agg när vårdnadshavaren återvänder.
Depression och andra humörstörningar förekommer i hög grad bland föräldralösa barn. Benägenheten för dessa störningar blir begriplig när man förstår det bakomliggande temat om otillräcklighet och övergivenhet. De flesta statliga hem tillhandahåller det grundläggande som krävs för överlevnad och utveckling, men saknar ofta de ekonomiska resurser, den personalutbildning och den tid som behövs för att behandla och förebygga humör- och personlighetsstörningar.
Depression ses ofta som en slags "inkörsportsdiagnos" som, om den lämnas odiagnostiserad och obehandlad, kan leda till allvarligare personlighetskomplikationer och undvikande beteenden.
Många statliga hem har blivit allt bättre på att förebygga uppkomsten och utvecklingen av psykiska problem bland de föräldralösa barnen. Bättre utbildad personal som är mer medveten om och känsligare för tecken på RAD och andra störningar ligger i framkanten av förbättringarna på detta område.
Ökad medvetenhet i samhället i stort om den psykiska ohälsa som drabbar barn och ungdomar på statliga hem har dessutom bidragit till ökad finansiering och fler volontärinsatser.
Med ökad kunskap, bättre resurser och mer medveten personal kan många av de psykologiska problem som barn och ungdomar på statliga hem riskerar att utvecklas förebyggas eller lindras. Tidig upptäckt och rätt stöd är avgörande för att ge dessa barn en tryggare uppväxt och bättre förutsättningar i vuxenlivet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online