Intelligens avser en människas förmåga att förstå, kommunicera, resonera samt inhämta och tillämpa tankar. En utvecklingsstörning innebär att en persons kognitiva funktionsförmåga är nedsatt. Tillståndet kan bero på flera olika orsaker, exempelvis genetiska sjukdomar som Downs syndrom, komplikationer under graviditeten som fetala alkoholspektrumstörningar (FASD), allvarliga sjukdomar som hjärnhinneinflammation eller mässling, samt komplikationer i samband med förlossningen.
En utvecklingsstörning kännetecknas av tre huvuddrag. Samtliga tre måste vara uppfyllda innan en diagnos kan ställas.
En persons intellektuella funktionsnivå bedöms med hjälp av intelligensprov som fastställer individens intelligenskvot, så kallad IQ. Resultaten delas in i fyra kategorier: gränsfall eller lindrig, måttlig, svår och djup utvecklingsstörning. Dessa nivåer bygger på testresultaten och utgör kliniska definitioner av personens intellektuella funktionsnivå.
Det är dock viktigt att komma ihåg att IQ-värden är godtyckliga mått som inte fångar upp en persons styrkor, önskemål eller livsstil. Ett IQ på 70 eller lägre ligger två standardavvikelser under genomsnittet och klassificeras som gränsfall eller lindrig begåvning. Ett sådant resultat utgör det första kännetecknet vid utvecklingsstörning.
Adaptivt beteende avser förmågan att anpassa sitt beteende till olika situationer, ofta i personliga eller sociala sammanhang. Begreppet "nedsatt adaptivt beteende" syftar på personens vardagliga funktionsförmåga, inklusive kommunikationsförmåga och förmåga att ta hand om sig själv.
En person som är mindre självständig och har svårt att hantera vardagliga uppgifter visar detta kännetecken. Tester av adaptivt beteende avgör om en person behöver extra utbildning, stöd och träning för att kunna fungera självständigt jämfört med andra i samma kultur och ålder.
För att en utvecklingsstörning ska kunna diagnostiseras måste både ett gränsfallslågt eller lindrigt IQ och ett nedsatt adaptivt beteende visa sig under utvecklingsperioden, som definieras som tiden från födseln fram till 18 års ålder.
Små barn med utvecklingsstörning kan dröja längre innan de börjar gå och tala. Barn i skolåldern kan ha svårigheter i skolan samt problem med minne och uppmärksamhet. De utvecklingsförseningar som dessa barn uppvisar blir oftast tydliga tidigt, särskilt i miljöer med flera barn i samma åldersgrupp.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online