De flesta människor vet att det är fel att ljuga, även om de då och då kan säga små lögner eller så kallade vita lögner. I de situationerna känner personen oftast skuld över lögnen eller oro över att sanningen ska avslöjas. En patologisk lögnare är annorlunda: hen ljuger ofta och med lätthet, helt utan ånger. Med tiden blir ljugandet en så etablerad rutin att lögnaren inte längre kan skilja mellan sina egna lögner och sanningen.
Den diagnostiska och statistiska manualen för psykiska störningar (DSM) erkänner inte patologiskt ljugande som en egen psykisk diagnos. Istället betraktas patologiskt ljugande som ett symtom på andra psykiska tillstånd, exempelvis bipolär sjukdom, narcissistisk personlighetsstörning eller antisocial personlighetsstörning.
Patologiskt ljugande förväxlas ibland med tvångsmässigt ljugande, men begreppen skiljer sig åt. Tvångsmässiga lögnare är vana lögnare som är beroende av att ljuga och som lägger liten tanke på konsekvenserna av sina lögner. Patologiska lögnare ljuger däremot strategiskt för att gynna sina egna intressen och sin agenda. De använder lögner för att manipulera och kontrollera andra människor, och uttrycker mycket lite – om ens något – av skuld eller ånger.
Vissa tecken i kroppsspråket brukar förknippas med ljugande, till exempel undvikande av ögonkontakt eller en onaturligt hög röst. En patologisk lögnare uppvisar dock sällan några av dessa avslöjande signaler, eftersom hen känner sig helt i kontroll under ljugandet.
Lögner som berättas av patologiska lögnare framstår ofta som otroliga eller nästan för bra för att vara sanna. När de konfronteras med frågor eller med sanningen har de svårt att bekräfta sin historia, men fortsätter ändå att ljuga vidare. Även när de riskerar bestraffning eller andra allvarliga konsekvenser vägrar en patologisk lögnare i regel att erkänna sanningen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online