Attention deficit disorder (ADD) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning vars exakta orsak ännu inte är helt känd. Forskare tror dock att vissa faktorer kan påverka risken att utveckla tillståndet. ADD går ofta i familjer, vilket tyder på en genetisk komponent. Risken kan också öka om modern använder droger eller röker under graviditeten, liksom vid exponering för gifter eller organiska föroreningar.
Behandlingen av ADD består vanligtvis av två huvudsakliga delar: läkemedel och psykologisk behandling. Läkemedel delas in i två kategorier – stimulerande och icke-stimulerande – där de stimulerande är mest använda.
De vanligaste stimulerande läkemedlen mot ADD är metylfenidat (Ritalin) och amfetaminbaserade preparat som Adderall. Även om forskarna inte vet exakt varför dessa läkemedel är effektiva, vet man att de verkar balansera och förstärka signalsubstanserna i hjärnan. Detta minskar typiska ADD-symtom som hyperaktivitet och impulsivt beteende.
Stimulerande läkemedel finns i både kortverkande och långverkande former. Kortverkande preparat verkar i cirka fyra timmar, medan de långverkande kan ha effekt i sex till tolv timmar.
Vanliga biverkningar är sömnlöshet, nedsatt aptit, viktnedgång och irritabilitet. I enstaka fall kan barn uppleva något minskad tillväxttakt. Vissa barn kan även utveckla tics eller ofrivilliga muskelryckningar, men dessa brukar försvinna när dosen sänks. Cirka 10 procent av barnen får ingen symtomlindring alls, trots att både typ av stimulantia och dos byts ut.
Ett vanligt icke-stimulerande läkemedel mot ADD är atomoxetin (Strattera). Icke-stimulerande preparat ordineras ofta när stimulantia inte fungerar eller ger oönskade reaktioner. Biverkningar inkluderar viktnedgång, sömnighet och illamående. Användning av Strattera har även kopplats till gulsot (ikterus).
Vissa barn och unga vuxna kan uppleva självmordstankar i samband med behandlingen. Även om ett samband mellan läkemedlet och faktiska suicidförsök ännu inte har bevisats bör du omedelbart kontakta läkare om ditt barn får sådana tankar. Kom ihåg att dessa läkemedel inte botar ADD utan endast lindrar symtomen.
Vid psykoterapi får personen med ADD möjlighet att prata om sina känslor och tankar samt lära sig alternativ till självdestruktiva beteenden. Terapin fokuserar också på att stärka självkänslan och hjälpa deltagaren att må bra. Familjeterapi kan involvera anhöriga och hjälpa hela familjen att hantera funktionsnedsättningen och dess konsekvenser på ett mer positivt sätt.
Beteendeterapi tar sikte på att direkt förändra beteendet snarare än att analysera dess orsaker. Metoden fokuserar på konkreta lösningar och omedelbara förbättringar i vardagen.
Det finns idag inget sätt att testa för eller helt förebygga ADD, men några steg kan minska risken. Under graviditet bör alkohol och droger undvikas helt, liksom rökning och exponering för gifter i hemmet. Ge ditt barn tydliga gränser med konsekventa konsekvenser vid olämpligt beteende. Ta dig tid att berömma ditt barn varje dag och försök att hålla ögonkontakt när ni samtalar – små dagliga rutiner kan göra stor skillnad.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online