På ytan kan tvångsöverätning och samlandessyndrom verka som två helt olika problem. I verkligheten har de dock mycket gemensamt – de kan till och med förekomma hos samma person. Vid både tvångsöverätning och tvångsmässigt samlande drabbas den enskildes livskvalitet ofta kraftigt, och även familjemedlemmar påverkas i regel negativt.
Det mest synliga resultatet av kronisk överätning är fetma. En person med tvångsöverätning äter i perioder stora mängder mat – betydligt mer än vad de flesta skulle äta under samma omständigheter. Att äta för mycket då och då, till exempel under högtider, är vanligt, men hos tvångsöverätare sker dessa binge-episoder regelbundet.
Till skillnad från bulimi gör sig tvångsöverätare inte av med maten genom kräkningar eller andra rensningsbeteenden. Tvångsöverätning skiljer sig också från Prader-Willis syndrom, en medfödd sjukdom där hjärnan inte kan kontrollera aptiten och där barnet inte kan reglera sitt matintag utan intensiv behandling och stöd.
Samlandessyndrom innebär ett tvångsmässigt insamlande och bevarande av föremål med liten eller ingen värde, tillsammans med en oförmåga att göra sig av med dem. Det skiljer sig från att samla som hobby: samlare skaffar föremål av samma typ eller som hör samman, och de brukar vara stolta över att visa upp sina samlingar. En person med samlandessyndrom lever däremot ofta mitt i oreda och kaos. Syndromet skiljer sig dessutom från att bevara föremål med litet materiellt värde men stort känslomässigt värde, till exempel ett minne efter en avliden närstående.
Både tvångsöverätning och samlande kännetecknas av ett överdrivet intag. Hos tvångsöverätaren handlar det om mat, medan det vid samlande handlar om fysiska föremål.
Vissa tvångssamlare äger flera exemplar av samma sak utan att använda något av dem. Andra behåller trasiga föremål långt bortom allt hopp om reparation. Även vissa tvångsöverätare hamstrar mat, särskilt om familjemedlemmar försöker begränsa deras matintag.
I många fall fungerar övervikten som en slags skyddsmur. Det gäller ofta flickor och kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och som medvetet eller omedvetet går upp i vikt för att skydda sig. Detta hanteringsbeteende är dock inte begränsat till kvinnor – en stor andel av alla tvångsöverätare är män.
Många personer med samlandessyndrom uppvisar också symtom på social ångest. Oredan i hemmet fungerar som en buffert som håller andra människor på avstånd. Det betyder inte att de saknar ångest, skuld eller skam över sitt beteende – men precis som vid tvångsöverätning klarar de helt enkelt inte av att sluta utan professionell hjälp.
Även om de flesta tvångsöverätare är överviktiga kan de försöka dölja hur mycket de egentligen äter. De kan äta små portioner i andras sällskap och spara sina binge-episoder till stunder då de är ensamma. Tvångssamlare kan på motsvarande sätt försöka gömma nya inköp, särskilt om de handlat dubletter av saker de redan äger.
Både tvångsöverätare och personer med samlandessyndrom lider ofta av kraftigt försämrad livskvalitet. Isolering är en central faktor vid båda störningarna. Anhöriga kan skämmas eller oroa sig djupt över beteendet. Vid både överätning och samlande krävs oftast professionell hjälp för att åstadkomma en verklig och varaktig förändring.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online