Kriser uppstår när en person upplever en stor förlust eller en dramatisk händelse. Det kan handla om livshotande situationer som naturkatastrofer, men också om brott, psykisk och medicinsk sjukdom samt sexuella övergrepp. Kriser kan kopplas till problem som självmord, våldshandlingar, sexuella övergrepp, missbruk och förlust av nära relationer.
I sådana ögonblick kan en person förlora sin normala förmåga att hantera situationen. Här kommer psykiatriska och beteendevetenskapliga kliniker in i bilden – de använder krisrådgivning och interventionstekniker för att hjälpa människor att återfå balansen.
En biopsykosocial bedömning är ett sätt att avgöra hur en person fungerar och hanterar sin kris. Genom att intervjua klienten bygger klinikern upp en bild av personens mentala funktion och känslomässiga tillstånd.
Klinikern frågar också om andra områden som påverkar klienten, exempelvis om personen använder droger, har stöd för psykiska eller beteendemässiga problem samt vilka sociala och emotionella resurser personen har. Frågor om klientens tidigare historia inom dessa områden kan också ställas, men omfattningen av den historiska informationen beror på krisens karaktär – ibland kan den samlas in vid ett senare tillfälle.
En av kris-klinikerns viktigaste uppgifter är att identifiera vad som utlöste och ledde fram till krisen. Kriser uppstår inte i ett vakuum – de är resultatet av en individs reaktion på en specifik händelse.
För att kunna ta fram lyckosamma behandlingsplaner och interventioner måste klinikern förstå varför personen befinner sig i kris. Kris-kliniker använder tekniker som att tala med en lugnande röst och visa ett lugnt men bestämt bemötande för att uppmuntra klienten att berätta sin historia och förklara händelserna som ledde fram till krisen.
Att bedöma säkerheten är en central del av all krisrådgivning. Krisrådgivare kartlägger både riskfaktorer och skyddsfaktorer gällande självmord och våldshandlingar, eftersom personer i kris löper förhöjd risk för båda.
Kris-kliniker vet att självmordstankar eller tankar på att skada andra kan uppstå under en kris, och de kan ställa konkreta frågor om detta. Riskfaktorer för självmord inkluderar bland annat:
Andra riskfaktorer kan vara social isolering, psykisk sjukdom samt drogmissbruk eller beroende.
Kris-kliniker arbetar med kortsiktiga mål och behandlingsplaner för att hjälpa till att lösa krisen. Vilka åtgärder som sätts in beror på typen av kris och hur klienten fungerar i situationen.
Interventionerna kan innefatta psykiatriska läkemedel och medicinska åtgärder, men också samtal med familj, vänner, terapeuter, socionomer och andra personer i individens närhet. Att gemensamt diskutera olika kortsiktiga alternativ med personen i kris är i sig en viktig intervention.
Ett exempel: En person som hamnat i kris för att hen inte vet var hen ska söka hjälp för sitt beroende kan ofta känna att den akuta krisen lindras så snart hen blir antagen till ett avgiftningsboende.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online