En kompulsiv lögnare är en person som ljuger av ren vana. Lögner kan vara stora eller små, betydelsefulla eller helt meningslösa. Kompulsiva lögnare ljuger av olika skäl – för att undvika konflikter, skapa en viss bild av sig själva, slippa ansvar eller vinna popularitet. De exakta drivkrafterna bakom beteendet är okända, men de spårs ofta tillbaka till barndomens upplevelser och trauma.
Kompulsiva lögnare ljuger instinktivt. De har svårt att styra varför, när, hur, var och till vem de ljuger. De kan ljuga om personer, platser eller saker som inte har någon koppling eller betydelse för dem alls – ofta helt utan syfte.
De kan berätta stora lögner om sitt eget beteende eller om sin identitet, men oftast handlar det om små "vita lögner" – om att ha mått dåligt på en fest, priset på bensin eller vart de är på väg. Det finns ingen tydlig logik eller förklaring bakom.
En patologisk lögnare ljuger regelbundet på andras bekostnad. Hen ljuger för att manipulera, lura eller kontrollera, eller som ett maktutövande. En patologisk lögnare känner ofta ingen ånger och kan till och med njuta av att ljuga – för att komma ur trubbel, få som hen vill eller för den rena kickens skull. Smärtan som lögner orsakar andra ignoreras. Enligt Yale-professorerna i klinisk psykiatri Charles C. Dike, Madelon Baranoksi och Ezra Griffith kan patologiska lögnare lida av allvarlig psykisk ohälsa, dissociation från sina handlingar eller en grundläggande fientlighet mot andra människor.
En kompulsiv lögnare liknar snarare en ångerfull missbrukare. Hen ljuger inte av illvilja, utan fastnar i ett kroniskt beteende som kan spåra ur fullständigt. Behovet att ljuga kan vara lika gåtfullt för personen själv som för omgivningen, och det kan födas ur djup, omedveten osäkerhet. Många ljuger för att bli omtyckta, betrodda, eftertraktade och respekterade – men resultatet blir det motsatta. Lögnerna driver bort människorna närmast personen och skapar skam. En kompulsiv lögnare kan vara en impulsiv person med uppmärksamhetsstörning eller en grundläggande personlighetsstörning.
Lögnandet börjar ofta i barndomen som en reaktion på miljön. Vissa har omedvetet lärt sig av sina föräldrar att kommunicera genom lögner. Andra har ljugit för att slippa konsekvenserna av misstag, eller för att vinna godkännande och uppmärksamhet från personer som försummat, övergett eller missgynnat dem. Lögner kan också ha använts för att dämpa konflikter eller för att leva upp till högt ställda förväntningar.
Psykiatern och författaren Charles V. Ford menar att lögnande är ett socialt fenomen som kan kopplas till lågt självförtroende, och att det kan vara en reaktion på att känna sig kontrollerad, skrämd eller otillräcklig.
En kompulsiv lögnare ljuger ofta för att dölja tidigare lögner, vilket skapar en destruktiv cykel som utmanar både lögnaren och den som blir lurad. Båda parter har svårt att njuta av en äkta, trygg och förtroendefull relation. Därför byter många kompulsiva lögnare plats och människor runt sig, bärande på sitt förflutna utan att någonsin känna sig hemma. Även de djupaste banden – som familjen – kan ständigt ansträngas av misstänksamhet.
Lögnare skyller ifrån sig, har svårt att acceptera verkligheten och är rädda för att avslöja sig. Att konfrontera dem kan leda till emotionella utbrott eller ytterligare undanflykter. Ibland erkänner de dock och avslöjar sanningen – av egen vilja eller under press från omgivningen. Men även då kämpar de ofta med att berätta hela sanningen istället för bara delar av den.
Många kompulsiva lögnare erbjuder dessutom frivilligt upp sanningen. De blir frustrerade över lögnens cykel och ångrar smärtan den skapar. De försöker bryta den för att rädda en meningsfull relation, eller gör "säkra" bekännelser till främlingar. En sanning kan inledas med fraser som: "Det här är svårt att säga, men...", "Minns när jag berättade för dig..." eller "Jag vill säga något..."
Hur man bäst hjälper kroniska lögnare är fortfarande en öppen fråga. Problemen kanske aldrig helt löses, endast lindras. Intervention, psykologisk terapi och tydliga gränser har alla visat sig verksamma i varierande grad. Att kräva sanningen kan vara mindre effektivt än att bjuda in den villkorslöst. Lögnare som lider av kronisk osäkerhet kan vara livrädda för sanningen, ändå erkänna den, och sedan drabbas av konsekvenser som snarare hindrar än uppmuntrar ett förändrat beteende.
Både Dike och Ford menar att kroniskt lögnande inte har blivit ordentligt diagnostiserat och att forskningen på området är bristfällig.
Att hantera en kompulsiv lögnare är definitivt svårt. De prövar ens tålamod, resurser, känslor och tro. Under ytan är de dock oftast inte dåliga människor – bara beroende. Vissa är till och med goda människor vars empati gör dem till bättre lögnare. För att kunna läka måste de erkänna sin sjukdom och aktivt arbeta för att övervinna den. Endast den kompulsiva lögnaren själv kan banar väg till sin egen läkning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online